Alvik

Alvik är en långsträckt by som i huvudsak breder ut sig på sidorna om en lång slingrande landsväg som löper genom hela byn. Det finns även ett system av bygator som korsar till, eller löper parallellt med den genomlöpande landsvägen.

Byns form minner om en radby, men med ett bitvis mer komplext bygatusystem. Byn är belägen i en sluttning mellan Mackberget i söder och Alviken i nordöst. Alviken är den del av Byrviken som ligger väster om Storön. Norr om byn utbreder sig ett stort öppet odlingslandskap med långa siktlinjer norrut över Alviken. Det finns även enstaka småbrutna odlingsytor söder om den äldre bykärnan. De äldsta gårdarna i Alvik är belägna i anslutning till den genomlöpande Almo-Alviksvägen, mellan korsningen vid nuvarande Mackbergsvägen i väst och korsningen vid nuvarande Jämsångsgattu-Ängetäktsvägen i öst. Här finns i varierande grad kringbyggda gårdar, vissa med välbevarade äldre bostadshus. Många gårdar som tidigare var helt kringbyggda har dock utglesats på en eller flera sidor av gårdstunet, främst under 1900-talet. I den nordvästra delen av byn är bebyggelsen mer utspridd och gles, en sammanblandning mellan äldre jordbruksbyggnader och bostadshus som tillkommit under 1900-talet. Här finns även en välbevarad äldre skola och en bystuga, samt en vitputsad funkisvilla med bilverkstad som har karaktäristiska portar i ädelträ. Även den östra delen av byn är i hög grad tillkommen under sent 1900-tal, med enstaka inslag av äldre fritidshus och villabebyggelse. Särskilt framträdande är det område med nybyggda villor som på gammal småbruten mark som finns mellan Almo-Alviksvägen och Alviken, nordöst om den gamla bykärnan.

På 1950-talet beskrevs Alvik tillsammans med Almo som två av Dalarnas mest ålderdomliga byar. Byn låg tidigare längs den huvudsakliga färdvägen mellan Leksand och Sollerön, men hamnade avsides när samma färdväg omflyttades i och med brobygget vid Östervikens inlopp till Byrviken 1893.

Alvik ligger i Leksands kommun och Siljansnäs socken, varav den senare bildades 1875 och innefattar ett område motsvarande före detta Näsbygge fjärding i Leksands socken. Samtidigt som socknen bildades Siljansnäs landskommun, till vilken Alvik hörde fram till dess att landskommunen uppgick i Leksands kommun 1974.

Riksintresse för kulturmiljövården: W (K) 29 51 Alvik/Almo, Leksand.

Historik

Alvik omnämndes i en skattelängd från 1539 som »Aluek«. Byn ligger vid Alvikens strand, och namnet tillkom troligen först som benämning på den del av Byrviken som ligger väster om Storön. Här mynnar Almoån ut och det ligger därför nära till hands att förmoda att benämningen Alviken har sitt ursprung efter åns namn. Liksom i Almo finns spår av järnhantering kring byn.

Vid storskiftet, som ägde rum under 1820-talet, fanns 29 gårdar grupperade i radbyform i Alvik. De flesta gårdarna låg på sjösidan av den genomlöpande byvägen och bebyggelsen hade en mer spridd karaktär jämfört med idag. Alvik hade länge endast obetydlig andel mark vid fäbodställen och när man väl skaffade fäbodar, förhållandevis sent i förhållande till andra byar, sökte man sig mot socknens utkanter.

Mot slutet av 1800-talet ökade byn i omfattning, och under seklets sista decennier genomgick byn en moderniseringsvåg då flera äldre bostadshus ersattes mot nya så kallade korsplanshus. Vid samma tid byggdes även flera nya större ladugårdsanläggningar med tegeldel, vilket är typiskt för det sena 1800-talet. Kring 1880 började även vissa hus att rödfärgas och kring sekelskiftet år 1900-talet började tegeltak förekomma. Därefter stagnerade förändringen och byn uppfattades som tidigare nämnt tillsammans med Almo som en av Dalarnas mest ålderdomliga kring 1900-talets mitt. När Karl-Erik Forsslund skrev om Alvik under 1920-talet i Med Dalälven från källorna till havet fanns 51 gårdar i byn. Alvik var en av de byar som genomgick laga skifte kring 1900-talets mitt, varvid vissa äldre gårdar och byggnader revs eller flyttades.

Gamla härbren, delvis kringbyggda gårdar och ladugårdslängor i sen 1800-talsstil

Längs den gamla byvägen finns flera äldre gårdar med delvis kringbyggd karaktär. Det är vanligt med stora ladugårdskomplex och längor med ekonomibyggnader under ett enhetligt takfall som löper längs en eller flera sidor av gårdstunet. Sådana storskaliga ekonomibyggnader och enhetliga längor är typiska för det sena 1800-talet och 1900-talet, och bidrar med viss slutenhet mot bygatan. Enligt uppgift från en boende i byn var slutenheten tidigare ännu mer påtaglig, med sammanbyggda ekonomibyggnader i gatulinjen längs nästan hela den gamla byns sträckning. De flesta av det sena 1800-talets och 1900-talets ekonomibyggnader har långsmal form, sadeltak med tvåkupigt taktegel, spröjsade tvåluftsfönster där fönster förekommer, svartmålade eller faluröda trädörrar, enkel rödfärgad liggpanel och även rödmålade detaljer så som vindskivor och knutbrädor. Finns vitmålade detaljer rör det sig främst om fönsteromfattningar. Även om de flesta gårdar idag är utglesade på en eller flera sidor finns fortfarande gårdar som är kringbyggda med en helt sluten sida mot bygatan. Sådana gårdar finns belägna bland annat på fastigheterna Alvik 67:1, Alvik 72:3, Alvik 76:1 och Alvik 59:2. I byn finns även flera ålderdomliga härbren, varav de flesta är placerade invid gårdarna. Många härbren i Alvik vilar på stenplintar. Vid majstångsplatsen, belägen vid ett trevägskors mitt i byn, finns en gård där ett äldre stall är sammanlänkat med ett medeltida långsideshärbre. En bit norrut finns en ladugård med gjutmur. Gjutmuren tillverkades genom att stapla stenblock i en form, och sedan ingjuta stenen i kalkbruk. Metoden behärskades synnerligen väl i Leksand, och vissa gav sig av på arbetsvandringar till andra delar av Sverige för att bygga med metoden.

Många korsplanshus och några välbevarade äldre manbyggnader

Beträffande bostadshus finns flera äldre välbevarade parstugor, enkelstugor och sidokammarstugor i byn. Särskilt välbevarade exempel finns på fastigheterna Alvik 76:1, Alvik 97:1, Alvik 119:1 och Alvik 45:1. Det finns även ett utmärkande antal korsplanshus från det sena 1800-talet i byn. På vissa gårdar har det äldre bostadshuset, en enkelstuga eller sidokammarstuga, kompletterats eller ersatts med ett sådant hus, sannolikt kring 1800-talets slut. De flesta av korsplanshusen är emellertid förändrade under 1900-talet exempelvis genom tilläggsisolering, fönsterbyten och andra moderniseringsåtgärder. Ett synnerligen väl omhändertaget korsplanshus med tillhörande kringbyggt gårdstun, finns på fastigheten Alvik 59:2, Fjärsmansgården. Korsplanshuset har dock tidigare haft en annan färgsättning, vilket framgår på äldre bilder. Beträffande färgsättning är nästan alla byggnader i byn rödfärgade – även nytillkomna villor och ekonomibyggnader.

Tegelinslag, småindustri och lanthandel

Vid byns majstångsplats, där nuvarande Nisesgattu korsar Alviksvägen, finns en äldre tegelbyggnad med rödmålat falsat skivplåttak, sannolikt från slutet av 1800-talet. Byggnaden användes ursprungligen som… Ett stenkast bort finns en annan tegelbyggnad i två våningar som uppfördes som butik kring 1900-talets mitt. Butiksbyggnaden är fortfarande relativt välbevarad, med ursprungliga skyltfönster mot bygatan, samt med ett enkelt karaktäristiskt skärmtak som löper längs fasaden mellan våningsplanen. På en höjd söder om majstångsplatsen finns ett snickeri, med byggnader från flera olika tidsepoker.

Modernistiska timmervillor

I byn finns ett antal modernistiska timmervillor som fortfarande är välbevarade. Husen uppfördes sannolikt från och med 1900-talets mitt, och är i princip för sin tid typiska småhus uppförda i timmer istället för tegel eller puts. Vissa av husen har detaljer som anknyter till nationalromantiken och bilden av det äldre bondesamhällets byggnadskultur, exempelvis i form av snickerier och spröjsade fönster.

Värden

I Alvik är den komplexa radbykaraktären, med gamla gårdar kring en landsväg med parallella avstickare i randen mellan Mackbergets höglänta skogsterräng och odlingslandskapet invid Alviken särskilt värdefull. Detta eftersom byns form är organiskt framvuxen efter landskapets förutsättningar och begränsningar, i kontext till jordbruket och sociala faktorer så som arv, status och sammanhållning i det äldre bondesamhället. Kvarvarande öppen eller småbruten odlingsmark mellan byn och Alviken accentuerar byns radbykaraktär och är därför också värdefull.

Längs den genomlöpande byvägen finns fortfarande ett antal gårdar med kringbyggd karaktär, vilket är värdefullt. Detta eftersom gårdarna är uppförda på ett sätt som varit vanligt i Leksand åtminstone sedan 1700-talet. Kringbyggdheten är även ett värdefullt karaktärsdrag som är typiskt för byarna, och som bidrar med en miljöskapande täthet och trivsam slutenhet. Särskilt värdefulla är de gårdar där det fortfarande finns äldre timmerbyggnader, eftersom dessa är anknutna till timmerhuskulturens månghussystem, som är mycket karaktäristiskt för Övre Dalarna och Leksand. I Alvik finns dessutom ett utmärkande antal härbren på olika platser i byn. Dessa är särskilt värdefulla dels eftersom de är anknutna till den äldre timmerhuskulturen och månghussystemet, dels för att det är ett framträdande karaktärsdrag i byn.

Att många gårdar delvis är utglesade och att äldre timmerhus ofta är utbytta mot större ekonomibyggnader i slutna längor, återspeglar hur den äldre kringbyggda gården kom att förändras från och med 1800-talets slut och i industrisamhället. Spåren av denna förändring är också värdefulla eftersom de kan berätta mycket om bebyggelsen i Leksands byar som de ser ut idag, och skapa förståelse för de förändringsfaktorer som påverkat bygden under 1900-talet. I det fall det fortfarande finns slutna längor med ekonomibyggnader mot den genomlöpande byvägen är dessa mycket värdefulla, eftersom de utgör spåren av en struktur som tidigare var mycket utmärkande i Alvik. Beträffande ekonomibyggnader finns en värdefull gjutmur på en ladugård på fastigheten Alvik 113:1. Gjutmuren är värdefull eftersom den idag är sällsynt, och byggd med en lokalt anknuten byggnadsteknik som förekom under 1800-talet.

I Alvik har även de äldre bondesamhällets bostadshus i form av parstugor, enkelstugor och sidokammarstugor ofta utbytts mot, eller kompletterats med modernare korsplanshus. Dessa har i sin tur ofta moderniserats med nya fönster, paneler och isolering under 1900-talet. Det utmärkande antalet korsplanshus är speciellt för Alvik och samtliga sådana hus bedöms därför som värdefulla. Även kvarvarande välbevarade parstugor, sidokammarstugor och enkelstugor är värdefulla eftersom de kan bidra med berättelser om livet i det äldre bondesamhället. Dessa hus dessutom en viktig beståndsdel i vad som gör byarna till speciella och trivsamma livsmiljöer. Här syns det att människor levt under mycket lång tid. Husen är dessutom byggda i en lokal tradition som utvecklats och använts under flera hundra år, fram tills industrialismens intåg, mot 1800-talets slut och kring sekelskiftet år 1900.

Bystugan är en viktig halvoffentlig byggnad som kan berätta om det sociala livet i Alvik under 1900-talet.

Även om de äldre husen i Leksand är unika och i sina detaljer bär många olikheter som gör varje gård speciell, finns flera gemensamma nämnare som starkt påverkar bebyggelsens karaktär. Ofta framträder bebyggelsen som ett gytter av tätt placerade röda hus med likartad storlek och form. Det är denna karaktär som kanske starkast kännetecknar byarna, och de aspekter av bebyggelsen som bidrar till denna karaktär är därför särskilt värdefulla. Nästan alla hus i de äldre byklungorna är låga - sällan högre än två hela våningar. Många byggnader har dessutom en långsmal form eller bildar tillsammans långsmala längor som ingår i olika kringbyggda former. De flesta byggnaderna har också sadeltak med tegeltäckning. Att de flesta husen är färgade med falu rödfärg eller omålade i trä är också mycket viktigt för byarnas generella karaktär. Den faluröda färgen har dessutom historisk betydelse, då den präglat byarna i Övre Dalarna och Leksand sedan åtminstone 1800-talets senare hälft. Beträffande vita detaljer i form av exempelvis fönster, fönsterfoder, vindskivor och knutbrädor är detta värdefullt där det förekommer, eftersom även detta är en påtaglig beståndsdel i byns karaktär.

I Alvik finns också ett antal framträdande byggnader som avviker från den faluröda karaktär som i övrigt präglar byn: en lanthandel i tegel från tiden kring 1900-talets mitt, byns gamla mejeri i tegel med äldre skivtäckt plåttak söder om majstångsplatsen, samt ett bostadshus med bilverkstad byns norra delar. Även om byggnaderna inte smälter in i det faluröda gyttret som i övrigt kännetecknar byn kan dessa byggnader berätta egna berättelser om Alvik under 1900-talet. Husen är också värdefulla eftersom de är uppförda i kvalitativa material och med välutformade detaljer som är typiska för sin egen tid.

Även de modernistiska timmervillor som finns i byn är värdefulla, eftersom de är vanliga i Leksand, och utgör ett exempel på hur 1900-talets byggnadskonst kunde anpassas till de äldre bymiljöerna genom exempelvis färgsättning och materialval. Byggnaderna har ofta kvalitativa detaljer i exempelvis koppar och antikglas, vilket förstärker den positiva helhetsupplevelsen av husen.

Var varsam med:

• Det öppna och småbrutna odlingslandskapen mellan byn och Alviken. Det är viktigt att odlingslandskapet där hålls fritt från bebyggelse vid sidan av traditionella jordbruksbyggnader så som hölador etc.
  Det småbrutna odlingslandskapets beståndsdelar förutom själva odlingsmarken, så som odlingsrösen, träd, fruktträd, stora stenar och buskar.
  
• Att byns gårdar är koncentrerade till lägen kring den genomlöpande bygatan och dess parallella avstickare. Förutsatt att byggnaderna anpassas till byns karaktär är det är bättre att placera nya gårdar och bebyggelse så att den förtätar den befintliga byn, än att skapa nya strukturer på mark utanför byn.
  
• Välbevarade äldre trähus – både manbyggnader och ekonomibyggnader uppförda innan 1940. I Alvik är det utmärkande antalet korsplanshus särskilt viktigt att bevara.
  
• Det finns även enstaka välbevarade äldre parstugor, sidokammarstugor och enkelstugor. Särskilt värdefulla karaktärsdrag på dessa äldre byggnader är ofta: sadeltak med enkupigt eller tvåkupigt taktegel, blottade timmerstommar, kilsågad äldre locklistpanel, dörrar och fönster äldre än 1965, tegelskorstenar, farstukvistar med eller utan profilsågade detaljer, profilerade fönsteröverstycken och grundmurar med synlig natursten.
  
• Byns många härbren och deras befintliga placeringar.
  
• Att nästan alla hus är byggda i trä eller knuttimrade, samt att nästan alla hus är rödfärgade med vita brädfoder kring fönstren. På hus nyare än sekelskiftet år 1900, även vita detaljer i form av knutbrädor och vindskivor. Undvik dock att sätta panel på, eller omfärga de fåtal byggnader som är uppförda under 1900-talet i en avvikande färgsättning eller materialkomposition. Det finns ett värde i att låta även sådana byggnader bevaras och tala för sin egen tid. Dessutom kan särskilt tegel- och putsfasader vara utformade med hög utformningsmässig kvalitet.
  
• Byns modernistiska timmervillor, särskilt de blottade timmerstommarna som är rödfärgade, oljade eller ofärgade. Även detaljer som dörrar och fönster i ofärgat eller brunbetsat trä, koppardetaljer och antikglas är viktiga.
  
• Kringbyggda gårdstun, både sådana som är helt kringbyggda och utglesade från och med 1800-talets slut är värdefulla. Gårdstunen bör inte ytterligare utglesas, men kan eventuellt förtätas med nya byggnader där det in på 1900-talet fortfarande funnits byggnader som därefter borttagits. Särskilt viktigt är att vara varsam med de sidor av gårdstunen som vetter mot en bygata, eftersom dessa tillsammans bildar karaktäristiska slutna och smala bygaturum. Den slutna karaktären mot bygatan var dessutom tidigare ett särskilt utmärkande drag i Alvik, men denna karaktär har sedermera avtagit.
  Kvarvarande slutna längor med ekonomibyggnader som ansluter direkt mot bygatan
  
• Befintliga gjutmurar.
  
• Byskolans befintliga karaktär
  
• Lanthandeln i sin helhet. Särskilt byggnadens befintliga tegelfasad, samt befintliga träfönster och trädörrar
  
• Mejeribyggnaden i sin helhet. Särskilt byggnadens befintliga tegelstomme, äldre dörrar och fönster samt det karaktäristiska skivplåtstaket.
  
• Den sammanhållna byggnadshöjden om högst två hela våningar.
  
• Att byggnaderna har en långsmal form, eller bildar långsmala enheter som tillsammans bildar kringbyggdhet.
  
• Att byarna är tätt bebyggda, och att husen står tätt intill varandra.
  Tegel som takmaterial, i synnerhet befintliga enkupiga och tvåkupiga tegeltak.
  
• Den enhetligt förekommande ofärgade eller faluröda färgen. Avstå från att rödmåla naturligt grånade timmerhus. Dessa byggnader har en egen karaktär som i sig är värdefull, och som samspelar väl med sin omgivning även utan rödfärg.
  
• Vitmålade detaljer så som fönster, fönsterfoder, fönsteröverstycken, knutbrädor och vindskivor där de redan förekommer. Undvik att måla andra detaljer än fönster och fönsterfoder vita på ekonomibyggnader, eftersom detta ej förekommit i någon större utsträckning historiskt.
  

Karta över kulturmiljöer

I kartan kan du ta del av rapporterna för de olika byarna eller områdena. Du kan även se rekommendationer och riktlinjer genom att söka efter en fastighet eller leta dig fram i kartan.

Teckenförklaring till kartan

Kulturmiljökartan redovisar en klassificering av miljöer och bebyggelse enligt följande:

• Röda områden markerar större landskapsavsnitt och bebyggelseområden med kulturvärden eller mycket höga kulturvärden. Värdebärande egenskaper inom dessa områden kan exempelvis vara byggnaders färgsättning, skala och form, sammanhållen byggnadshöjd eller jordbrukslandskapets öppna och hävdade karaktär.
• Lila områden markerar gårdar, byggnader, odlings- eller betesmark och bebyggelseområden som bedöms ha kulturvärden.
• Blå områden markerar gårdar, byggnader, odlings- eller betesmark och bebyggelseområden som bedöms ha särskilt kulturvärde.

Viktigt om bedömningar

Den inventering som ligger till grund för detta kulturmiljöprogram är översiktlig och inkluderar i detalj endast den bebyggelse som bedömts som välbevarad, och/eller representativ för en berättelse som är viktig eller framträdande i Leksands kommun.

De värden som listas på hemsidan och i rapporten utgör ett kunskapsunderlag och är inte juridiskt bindande. Prövningen av de kulturvärden som konstateras i förhållande till en given förändringsprocess sköts av kommunen i exempelvis bygglovsärenden eller detaljplanering. Kommunen är enligt Plan och bygglagen (2010:900) den part som är ansvarig för att göra avvägningar mellan olika allmänna och enskilda intressen.

Du kan läsa mer om planeringsprocessen och avvägningar mellan allmänna och enskilda intressen i Plan och bygglagen, eller på Boverkets hemsida PBL Kunskapsbanken, där lagen förklaras mer ingående och tydligt i sitt sammanhang.

Plan och bygglagen Länk till annan webbplats, öppnas i nytt fönster.

Boverkets PBL Kunskapsbanken Länk till annan webbplats.