Sjugare

Byarna som helhet, i synnerhet med avseende på bebyggelsens utbredning och samspelet mellan bebyggelse och odlingsmark kan berätta en mångfald av berättelser om livet i Dalarna och Leksand innan industrisamhällets genombrott på landsbygden. I det äldre bondesamhället, här menat som det av jordägande bönder dominerade samhälle som föregick industrisamhället på många platser i Dalarna, uppdelades av tradition såväl jord som byggnader mellan alla syskon i en syskonskara vid arvskifte. I Leksand och Övre Dalarna var de flesta därför småbrukare med egen gård och egen jord, något som är annorlunda gentemot många andra delar av Sverige, där en mindre andel av befolkningen faktiskt ägde jord. När befolkningen ökade, särskilt från och med 1700-talet, splittrades odlingsmarken i komplexa ägofigurer. Något som på sikt ledde till ett jordbruk med minskade marginaler och större känslighet för missväxt. Detta tvingade delar av befolkningen på arbetsvandringar med bisysslor, och gav upphov till bland annat ett utpräglat fäbodbruk. Den odlingsmark som fanns var livsviktig ekonomiskt, men även av stor social betydelse. Att ärva och äga jord ansågs mycket viktigt, och medförde viktiga demokratiska rättigheter och möjligheter, bland annat till att bedriva fäbodbruk och att ha rösträtt i sockenstämman.

Det finns specifika företeelser i landskapet i och kring byn som berättar om det äldre bondesamhället. Djurhållningen var förr en förutsättning för livsuppehället. Hur många djur man kunde hålla berodde på tillgången av bete och vinterfoder. Antalet djur styrde i sin tur, före konstgödningens tid, hur stor åkerareal man kunde hålla. Det rådde därför stor konkurrens om slåtter och bete och i stort sett all tillgänglig gräsmark utnyttjades för slåtter medan sämre mark brukades till bete. Hackslogar kallades de stenbundna fastmarker som inte var lämpliga att odla upp men som ändå gav tillräckligt så det var värt att slå.

Förbättring av slåttermarkerna utfördes i den mån det var möjligt och man kan se spår av stenröjning. Den årliga slåttern skapade en mager mark som sällan eller aldrig fick tillskott av gödning och därmed gavs förutsättningar för en stor mångfald av växter, insekter och svamp. Varje liten rest av denna naturtyp är värd att förvalta då de ofta hyser hotade arter.

Idag har slåttermarken till stor del växt igen och en liten del har röjts upp till åker. I det som tidigare var öppen mark, åker och äng kan man idag ändå finna spåren av odlarmödan i form av rösen, åkerkanter, beskurna träd men även i själva artsammansättningen. I och runt byarna fanns förr stora arealer slåttermark men med dagens jordbruk är de nästan helt försvunna. De som finns kvar är därför värdefulla att värna.

För att dryga ut vinterfodret till djuren repades löven av träd eller så skars riset av från träd som rönn, sälg och björk. För att underlätta för löv- och risskörd beskars träden, hamlades, på den höjd som var lämplig. Lövfoderträden har kunnat bli mycket grova och gamla och är hemvist för en mångfald av arter. De kan kännas igen genom sin speciella form där grenarna ofta kapades mer än två meter över mark dit djuren inte nådde och det finns en tydlig hamlingszon med grenskott och knölar på stam och huvudgrenar.

Det var inte ovanligt att man planterade vårdträd på gårdarna. Det var ofta ädellövträd, som lönn, lind, alm, ek eller ask. Vårdträden skulle i äldre folktro beskydda gårdens invånare men kan även ha planterats för att exempelvis markera ett barns födelse.

Om fruktträd vårdas på rätt sätt kan de bli gamla och de kan vara värdefulla karaktärsskapare på gårdarna. Alléer, som kan vara enkelradiga eller dubbelradiga, förknippas ofta med högreståndsmiljöer, vilket det är knappt med i Leksands bymiljöer, men de kan även ha planterats längs vägarna för att ge vindskydd och skugga. De kan också ha använts för lövtäkt.

Betes- och odlingslandskapen runt om Sjugare en värdefull beståndsdel i byns karaktär. Detta eftersom jordbruksmarken tillsammans med bebyggelsen kan bidra med kunskap och förståelse kring de ekonomiska och sociala förutsättningar som påverkade livet i Sjugare by och i Leksand i äldre tider. Att odlingslandskapen hålls öppna och hävdade är mycket viktigt för byns karaktär.

Värden/var varsam med:

• Öppen och hävdad betes- och odlingsmark.
  
• Enbuskar, träd och större stenar sten belägna på impediment i landskapet.

Bebyggelsens tillkomst och utveckling hänger samman med hur landskapets resurser kunde nyttjas. Just jordbruksmarken dikterade ofta hur gårdarna placerades i byn. Historiskt placerades många gårdar antingen i skogsbryn eller på karga höjdlägen mitt i odlingslandskapet. Detta beror på att sådana platser inte var lika användbara som odlingsmark. Gårdarnas placering i landskapet konstituerade sedan framväxten och utvecklingen av byns karaktär. Att den ålderdomliga karaktären med täta och dynamiskt framvuxna byar levt kvar så tydligt i Leksand beror på att 1700- och 1800-talens skiftesreformer påverkade byarna annorlunda här, än i övriga Sverige.

De organiskt framvuxna och tätt bebyggda bymiljöer som finns i Sjugare bys två äldre byklungor är typiska för Leksand och Övre Dalarna och har ett kulturvärde. Den tydliga radbykaraktären på en ås vittnar hur gårdarna placerats med hänsyn till det omkringliggande jordbrukslandskapet. Strukturen är värdefull eftersom den kan berätta om hur byn utvecklas i samklang med jordbrukslandskapet och om de förutsättningar som historiskt styrt bebyggelseutvecklingen i Leksand.

Värden/var varsam med:

• Byns karaktär av radby på en ås omgiven av jordbruksmark. Ny bebyggelse bör endast tillkomma på tomtmark i anslutning till de befintliga byklungorna, och gärna så att den befintliga karaktären av radby förstärks.
  
• Den täta och slutna bebyggelse som finns i den norra byklungan, där gårdarna står tätt intill varandra och därigenom bidrar till att bebyggelsen framträder som ett tätt »gytter« i landskapet.
  
• Att många ekonomibyggnader ligger tätt intill gatulinjen i den norra delen av byn och därigenom bidrar till karaktäristiska slutna bygaturum.
  
• Majstångsplatsen i en trevägskorsning mellan byvägen och den gamla landsvägen mellan Leksand och Rättvik.

Från medeltiden och fram till 1900-talet knuttimrades de flesta byggnaderna i Övre Dalarna. Timmerhuskulturen präglas av månghussystemet. Istället för att bygga få och stora byggnader uppfördes många små och funktionsspecifika timmerbyggnader. Det fanns många sociala och praktiska fördelar med detta. De små byggnaderna var lätta att dela upp och flytta vid arvskifte. Råvaran fanns tillgänglig i överflöd. De flesta timmerhusen kan uppdelas i kategorierna bostadshus, djurhus, förvaringshus och verkshus.

Timmerhusen i Leksand och Övre Dalarna kännetecknas av utformningsmässig enkelhet, högkvalitativt virke och mycket gott hantverksutförande. De flesta husen byggdes av bönder efter gårdens behov, och med tiden utvecklades stor skicklighet i byggandet. Den stora skickligheten ledde till att timringskonsten också utvecklades till en viktig inkomstkälla för de »träkloka« Leksandsbor som begav sig på utsocknes arbetsvandringar. De ålderdomliga timmerhusen är idag en omistlig beståndsdel i vad som gör Leksands byar till speciella och trivsamma livsmiljöer. Här syns det att människor levt under mycket lång tid. Timmerhusen är byggda med omsorg i en lokal tradition som utvecklats och använts under flera hundra år, fram tills industrialismens intåg, mot 1800-talets slut och kring sekelskiftet år 1900. I Sjugare finns ett fåtal bevarade äldre timmerhus dels i form av bostadshus och även enstaka ekonomibyggnader. Bland de senare återfinns främst härbren och trösklogar, samt även en smedja eller en tvättstuga i den södra delen av byn. Dessa byggnader i avseende både på ekonomibyggnader och bostadshus, är en omistlig källa till kunskap om och förståelse för timmerhuskulturen i Leksand och har därför särskilt kulturvärde. Värdet förstärks av att de ålderdomliga byggnaderna utgör en väsentlig beståndsdel i Leksandsbygdens bebyggelsekaraktär, och ofta är uppförda med en enastående hantverksmässig och utformningsmässig kvalitet. Byggnaderna är dessutom ofta uppförda med hög utformningsmässig kvalitet.

Värden/var varsam med:

• Att husen är byggda i trä eller knuttimrade, samt att de äldre husen ofta har en genomgående enkel karaktär utan onödiga utsmyckningar.
  
• Välbevarade bostadshus från innan 1930 i form av enkelstugor och parstugor. Några värdefulla exempel finns på fastigheterna Sjugare 8:11, Sjugare 8:6, Sjugare 7:9, Sjugare 3:8, Sjugare 13:4 och Sjugare 6:6. Värdebärande egenskaper är byggnadernas: befintliga timmerstommar; långsmala eller rektangulära form; blottlagda timmerstommar; befintliga stående locklistpaneler eller stående och liggande fasspontpaneler i trä; befintlig fönstersättning; befintliga äldre fönsterkarmar; befintliga fönsterbågar i trä med fasta spröjs av trä eller bly tillkomna innan 1950; befintliga fönsterrutor tillkomna innan 1950; gavelfönster med lunettform; befintliga äldre dörrar, farstukvistar och långbroar; lövsågade eller kontursågade detaljer på farstukvistar; dekorerade taktassar; grundmurar med synlig natursten. Stommen och formen på alla de bostadshus som uppförts innan 1930 men därefter väsentligen förändrats är värdefulla.
  
• Samtliga knuttimrade ekonomibyggnader – djurhus, förvaringshus och verkshus uppförda innan 1930. Äldre knuttimrade ekonomibyggnader är en omistlig beståndsdel i byarnas karaktär och bör inte flyttas, rivas eller väsentligen förändras.
  
• Längor om två eller fler timrade ekonomibyggnader som står i kringbyggda gårdsformer är särskilt värdefulla. Lika så alla de härbren som finns runt om i byn.

Även om de äldre husen i Leksandsbygden är unika och i sina detaljer bär många olikheter som gör varje gård speciell, finns flera gemensamma nämnare som starkt påverkar bebyggelsens karaktär. Ofta framträder bebyggelsen som ett gytter av tätt placerade faluröda hus med likartad storlek och form. Det är denna karaktär som kanske starkast kännetecknar byarna, och de aspekter av bebyggelsen som bidrar till denna karaktär är därför särskilt värdefulla. Nästan alla hus i de äldre byklungorna är låga - sällan högre än två hela våningar. Många byggnader har dessutom en långsmal form eller bildar tillsammans långsmala längor som ingår i olika kringbyggda former. De flesta byggnaderna har också sadeltak med tegeltäckning. Att de flesta husen är färgade med falu rödfärg eller omålade i trä är också mycket viktigt för byarnas generella karaktär. Den faluröda färgen har dessutom historisk betydelse, då den präglat byarna i Övre Dalarna och Leksand sedan åtminstone 1800-talets senare hälft. Beträffande vita detaljer i form av exempelvis fönster, fönsterfoder, vindskivor och knutbrädor är detta värdefullt där det förekommer, eftersom även detta är en påtaglig beståndsdel i byns karaktär.

Värden/var varsam med:

• Den sammanhållna byggnadshöjden om högst två hela våningar.
  
• Att byggnaderna har en långsmal form, eller bildar långsmala enheter som tillsammans bildar kringbyggdhet.
  
• Att de äldre byklungorna är tätt bebyggda, och att husen står tätt intill varandra.
  
• Tegel som takmaterial, i synnerhet befintliga enkupiga och tvåkupiga tegeltak.
  
• Den enhetligt förekommande ofärgade eller faluröda färgen. Avstå från att rödmåla naturligt grånade timmerhus. Dessa byggnader har en egen karaktär som i sig är värdefull, och som samspelar väl med sin omgivning även utan rödfärg.
  
• Vitmålade detaljer så som fönster, fönsterfoder, fönsteröverstycken, knutbrädor och vindskivor där de redan förekommer. Undvik att måla andra detaljer än fönster och fönsterfoder vita på äldre ekonomibyggnader, eftersom detta ej förekommit i någon större utsträckning historiskt.

I Sjugare kvarstår inga fyrkantsbyggda gårdar på ursprunglig plats. Det finns emellertid en helt kringbyggd gård som tillkommit under det sena 1800-talet, samt även gårdar som är kringbyggda på två eller tre sidor om gårdstunet. Att bebyggelsemönstret förändrats från de fyrkantsbyggda gårdarna till dagens mer utglesade gårdsbildningar hänger samman med de sociala och ekonomiska förändringar som inträffade i Leksandsbygden från och med det sena 1800-talet. Det blev bland annat vanligt att funktioner som tidigare haft enskilda byggnader ersattes av, eller sammanbyggdes till större ladugårdskomplex med tegeldel under den relativa välståndsökning som inträffade under det sena 1800-talet. Den täta och slutna karaktären kvarlever dock, och utgör en värdefull och tydlig karaktär som är miljöskapande och trivsam. Kringbyggdhet är dessutom typiskt för Leksand och Övre Dalarna.

Värden/var varsam med:

• Byggnader som bidrar till kringbyggda gårdstun. Oavsett ålder bör sådana byggnader inte rivas eller flyttas. Byggnader som är placerade med fasader mot en bygata bör hanteras särskilt varsamt, eftersom sådana byggnader påverkar hela byns karaktär.
  
• Portlider och dörrar som leder in till gårdstunen.

I Sjurberg finns många välbevarade exempel på småhus uppförda under 1900-talet. Majoriteten av dessa är faluröda och uppförda i en skala som gör att de sammansmälter väl med den äldre bebyggelsen i byn. Det finns även ett mer stiltypiskt modernistiskt tegelhus som trots att det inte är särskilt väl anpassat till bymiljön som sådan har höga arkitektoniska kvaliteter. De småhus som finns på fastigheterna Sjugare 6:6, Sjugare 1:12, Sjugare 1:14, Sjugare 12:10 och Sjugare 11:3 kan berätta om 1900-talets byggnadskonst i en mer bred bemärkelse samt har även höga materialmässiga och utformningsmässiga kvaliteter. Byggnaderna har ett kulturvärde. Det finns även ett antal dalaromantiska timmerhus uppförda under 1900-talet. Dessa byggnader, som finns på fastigheterna Sjugare 11:3, Sjugare 10:8 och Sjugare 6:5 är karaktäristiska för Leksand och kan berätta om timmerhuskulturen under 1900-talet. Byggnaderna har därför särskilt kulturvärde.

Värden/var varsam med:

• Byggnadernas befintliga stomme och form samt takform och takvinkel.
  
• Befintlig utformning beträffande tegel, timmerstomme eller locklistpanel som fasadmaterial.
  
• Befintlig färgsättning beträffande detaljer och byggnaden som helhet.
  
• Befintlig utformning beträffande takmaterial, takutsprång och skorstenar. Befintliga kronskorstenar.
  
• Befintliga träfönster och ytterdörrar. Befintliga fönsterluckor, befintlig utformning beträffande fönsteromfattningar. Befintliga perspektivfönster.
  
• Befintliga grundmurar med skiffermosaik.
  
• Befintliga farstukvistar. Smidesräcken vid entréer samt på balkonger och altaner.

I den södra delen av byn finns Sångs, som var poeten Erik Axel Karlfeldts sommarviste från år 1922 och fram till hans död 1931. Karlfeldt föddes år 1864 i Karlbo i Folkärna socken i nuvarande Avesta kommun. Vid sidan av att vara poet arbetade Karlfeldt under en betydande del av sitt liv som lärare och var under åren 1904–1931 medlem i Svenska Akademien, från år 1913 i rollen som ständig sekreterare. Karlfeldt mottog 1931 postumt Nobelpriset i litteratur. Dalarna var ett återkommande tema i Karlfeldts verk, och Sjugare by är omskrivet i flera av hans senare dikter.

Sånggården eller Sångs var ursprungligen en småbrukargård men som efter köpet 1921 kom att omvandlas till ett nationalromantiskt konstnärshem i bergslagsstil. Omarbetningen av husen utfördes under ledning av konstnären Gustaf Ankarcrona (1869–1933) som även ritat många nationalromantiska och dalaromantiska byggnadsverk och anläggningar runt om i Leksands socken. Gårdens byggnadsbestånd konstitueras av en manbyggnad mot norr, en länga med ekonomibyggnader mot bygatan i öster samt en skrivarateljé söderut.

Trädgårdsanläggningen som finns i anslutning till Sångs ritades av Ester Claesson (1884–1931) som var en pionjär inom svensk trädgårdsarkitektur och även Sveriges första kvinnliga trädgårdsarkitekt. Claesson utbildade sig i Danmark och var senare verksam bland annat i Tyskland och Österrike innan hon återvände till Sverige 1913 för att under en tid arbeta hos arkitekten Isak Gustaf Clason. Därefter startade Claesson en egen verksamhet genom vilken hon kom att introducera många nya idéer till svensk trädgårdsarkitektur. En stor influens var den brittiska Arts- and Craftsrörelsen med dess vurm för materialmässighet och hantverk.

Trädgårdsanläggningen mot Opplimen utformades med en mångfald av planteringar, terrasseringar samt även en lustgård med brunn. Till anläggningen hör också ett litet lusthus med oktogonal form. I trädgården fortfarande sköts efter ursprungliga intentioner finns många speciella växter, däribland rosor. Morarosen som är en hybrid mellan daggros och bergros skänktes av Emma Zorn på 1920-talet som ett rotskott och växte sig sedan till en ovanligt stor rosenbuske.

Sångsgården har på grund av sin anknytning till Karlfeldt särskilt kulturvärde. Gårdens byggnader är dessutom stiltypiska för svensk nationalromantik och kan bidra med kunskap och förståelse om svensk arkitekturhistoria. Trädgårdsanläggningen är särskilt värdefull eftersom den utgör ett tidstypiskt exempel på det tidiga 1900-talets trädgårdsarkitektur, samt är en av ytterst få välbevarade exempel på ett verk av Ester Claesson. Anläggningen har dessutom mycket höga arkitektoniska kvaliteter. Trädgårdsritningarna finns bevarade.

Värden/var varsam med:

• Byggnadernas befintliga timmerstommar, former och storlekar.
  
• Befintlig färgsättning och utformning beträffande fasader och detaljer.
  
• Befintliga grundmurar i natursten.
  
• Byggnadernas befintliga takformer, takvinklar och takmaterial i form av enkupigt lertegel.
  
• Befintliga skorstenar och befintliga kronskorstenar.
  
• Befintliga fönster med trä- eller blyspröjs. Befintlig utformning beträffande fönster- och dörromfattningar. Befintlig färgsättning av fönsterbågar och detaljer kring fönster.
  
• Befintliga dörrar och farstukvistar. Befintliga inglasad altan på ateljéhuset.
  
• Trädgårdsmiljön i sin helhet med tillhörande terrasseringar, bruksmurar, spjälstaket, grindar, växtlighet, lusthus, brunnsanordning, gångar och stigar samt övriga detaljer som återfinns på trädgårdsanläggningens ursprungsritningar.