Norets historia

Landskapet kring Österdalälvens utlopp ur Siljan

En gång sträckte sig havet upp till Siljan. När inlandsisen smälte lagrades stora mängder av sand upp mot bergen i södra änden av Österviken där Österdalälven rinner ut. På båda sidor av älvens utlopp finns stora strandplan och platåer av sand. Platåerna är 30 meter tjocka, på sina håll betydligt mer. En gammal älvfåra genom sandlagren vid Åkersön berättar fortfarande om att älven hade en annan sträckning fram till 6 000 f. Kr.

När människan under stenåldern kom till älvens utlopp fann man livsbetingelserna goda. Här fanns rikligt med fisk som hade lekplatser på strandplanen. Långt senare tog man tillvara sjömalmen på sandbottnarna i viken och tillverkade järn i ugnar ovanför stränderna. Ungefär samtidigt lärde man sig åkerbruk. Sandjordarna var lättbrukade. Man röjde platåerna, samlade ihop sten i svackor och sådde och skördade. När man i slutet av vikingatiden övergick till kristendomen begravde man till en början sina döda i sandjorden i närheten av boplatserna. Spåren efter sandjordarnas folk, deras liv som järntillverkare och tidiga åkerbrukare, finns kvar i åkrarna och på stränderna.

Sanden på strandplanen, längs stränderna och på platåerna gav upphov till namnet Leksand och sandjordarna blev grunden för bygdens identitet.

Noret och landskapet norr om älven

Det är möjligt att udden på norra strandplanet i förkristen tid var ett säte för en storgård, en marknadsplats eller en hednisk kultplats. Om detta vet vi inte säkert. Vid övergången mellan vikingatid och medeltid etablerades här socknens centrum med kyrkan och dess stora jordinnehav åt norr och åt öster på sandplatån. Nedströms älven och utanför kyrkans markområde, där bygdevägen österifrån mötte landsvägen söderifrån, låg Norets by. Norr om bebyggelsen fanns merparten av byns odlingsmark. Österut sträckte sig Broåkern ned mot den plats som gett upphov till byns namn: ett nor, ett litet utlopp till älven från den närliggande Limsjön.

Fortfarande idag präglas landskapet på norra sidan av älven av den historiska uppdelningen mellan å ena sidan Kyrkudden, med dess kyrkliga anläggningar och områden, och å andra sidan Norets bebyggelse. I Noret var bebyggelsen under hundratals år, fram till och med 1800–talet, på det hela taget koncentrerad till en radby på sandplatåns kant ovanför och längs med älven. Ett mindre antal bebyggelseklasar fanns längs nuvarande Fiskgatan och norrut mot Hagbacken. Från och med 1900–talet har bebyggelsen expanderat norrut på odlingsmarken.

Historiska reseskildringar berättar om Noret

Resenärer på väg till eller genom Leksand kom vanligen uppför älven till utloppet och till kyrkan. Sanden, namnet Leksand och landskapet kring älvens utlopp kom i blickfånget för många reseskildringar.

Abraham Hülphers, som reste genom Dalarna 1757, skrev att:

»Leksands Namn skall, efter de gamlas mening, vara tagit av en myckenhet fin sand, som sjön Siljan här vid stränderna uppkastar, vilken med vädret föres och lika som leker. Några föregiva, att lekar blivit här på sanden i fordna tider anstälde.«

Frågan om innebörden av förledet »lek« upptog en egen liten utredning i skildringen men Hülphers återkom till konstaterandet att det är den rikliga mängden av sjö– eller älvsand som har gett orten sitt namn. Då han under firandet av Petri och Pauli dag den 29 juni iakttog danslekarna på kvällen noterade han att »sandjorden blev nu så upptrampad, att den stod som en rök i vädret«.

Hülphers reseskildring var en produkt av det nyttoperspektiv som i samtiden utgjorde den främsta drivkraften bakom beskrivningar av svenska rikets land och som också låg bakom Linnés resor. Upptäckarnas fokus ändrades i och med medborgarprincipernas framväxt från slutet av 1700–talet. Kulturen – folkens kultur – och landskap och områden blev nu viktiga av symboliska orsaker. Insikten om folkkulturens ideologiska och politiska betydelse slog först igenom på kontinenten och förklarar varför utländska resenärer till en början ofta hörde till de ivriga skildrarna av Dalarna. Siljansbygden och dess folkkultur blev ett primärt mål i sammanhanget. Det landskap kring älvens utlopp som nu också kom att formuleras av betraktarna är över huvudtaget ett mycket tidigt exempel på idén om ett natur– och kulturlandskap.

I den bild som byggdes upp av Leksand blev sanden och sandjordarna centrala komponenter. Tysken Friedrich Wilhelm von Schubert, som reste genom Leksand 1817, påpekade att

»Dalälvens och Siljans stränder bestå av en lös och gul sand, och förändra sig därföre årligen./––/ Denna sand, som lätt sättes i rörelse av vindarna, torde ha föranlett namnet Leksand«.

Schubert upptäckte att älvens utlopp var platsen varifrån hela bygdens värde kunde identifieras:

»Vid älvens ursprung har man Leksands kyrka med en stor krets av byar, som förskönas av herrgårdar, ängar, åkrar och lövskog. Allt sammanstämmer för att göra det hela till ett så skönt landskap«.

När Otto Sebastian von Unge skildrade en Dalaresa år 1833 konstaterade han att
»Leksand har sitt namn av sin jordmån, av sanden, den älven genomskär som en misost«.

Vid mitten av 1800–talet var ett besök i Leksand högsta mode för folklivsskildrare, konstnärer, resehandboksförfattare och turister. I blickpunkten fanns folket och deras kyrkvägar och i synnerhet de talrika kyrkbåtarnas ankomst tidigt på söndagarna. Skildringarna i text och i bild beskriver också landskapet med vilket folket var sammanbundet: odlingslandskapet, de ståtliga tallarna, sandstränderna, vattenspegeln och de blå bergen i bakgrunden. En av de mest uppmärksammade skildringarna gjordes av den danske författaren H. C. Andersen från hans besök 1849. Hans berättelse om kyrkbåtsfolkets ankomst och om kyrkan kom under flera decennier att fungera som ett slags standardformulär för beskrivningar av besök i Leksand. Målarkonsten hade nu blivit viktig i förmedlingen av kultur– och landskapsbilderna. Andersen uppmanade därför landsmannen och konstnären Wilhelm Marstrand att besöka Leksand. Marstrands målning Sommarsöndag i Leksand från år 1853, som skildrar landstigning med kyrkbåtar på stränderna norr om kyrkan, blev en av de mest monumentala i sitt slag.

Det var inte alla besökare som uppskattade att Leksand hade blivit ett etablerat besöksmål för nationell och internationell turism. Nordiska museets och Skansens grundare Artur Hazelius har berättat om hur han vid sitt första besök vid kyrkbåtarnas ankomst år 1857 förargades av att finna så många andra turistande åskådare på platsen. Trots det gjorde scenariot djupt intryck på Hazelius och han återkom flera gånger. Stränderna vid älven i Leksand och skådespelet som ägde rum på dessa utsågs av Hazelius i själva verket till Nordiska museets andliga födelseplats. Mot slutet av 1800–talet spreds bilden av Leksand och sandens landskap främst genom fototekniken och den eskalerande företeelsen med vykort.

I Noret fanns tidigare än i övriga Leksand människor från andra kategorier, vanligen ofrälse ståndspersoner – personer som socialt ansågs ha en hög ställning i samhället, utan att formellt befinna sig i något av de två översta stånden (prästerskap eller adel). Det förekom i skildringar att byn karakteriserades som en liten stad. Den uppfattningen förde Hülphers fram redan i mitten av 1700–talet: Noret »hade anseende av en liten stad«, konstaterade han. Jonas Carl Linnerhielm, som reste genom Leksand 1807, liknade Noret vid en liten köping. Uppsalastudenten Gunnar Olof Hyltén–Cavallius tyckte vid sitt besök 1835 att Noret nästan liknade en stad. Liknelsen med en stad är tydlig också vid journalisten Maximilan Axelssons besök 1853.

»Här, som i en stad, finnes också flera köpmansbodar och hantverkerier, ävensom apotek och tingshus.«

Liknande iakttagelser gjorde den danske skribenten Fredrik Barfod år 1862. Som Maximilian Axelsson antyder tycks man dock ha syftat till vilka funktioner och personer som förekom på Noret, och inte på bebyggelsekaraktären som sådan. Vid mitten av 1800–talet var centrala Leksand ett etablerat besöksmål. Kring denna tid uppträdde också de första exemplen på industriella företag i Noret. Det som karakteriserade tätortsbildningen i Noret var att den ägde rum på en gammal bystruktur och att den, liksom turismens och industrins etablering, skedde före järnvägens ankomst. Häri skiljde sig på det hela taget utvecklingen i Leksands–Noret från de andra nya tätorter och municipalsamhällen som växte fram i Dalarna.

Tidiga industrietableringar efter mitten av 1800–talet ägde rum vid Norsbro, exempelvis i form av en kalkugn. På platsen startade 1872 också Siljansbygdens första ångsågverk, Norsbro sågverk, vars byggnader fortfarande idag delvis finns bevarade. Vid Hagbacken anlades på 1870–talet en tobaksfabrik. Inne i Noret flera smedjor under andra hälften av 1800–talet och kring år 1900 en åkdonsfabrik, flera snickerier, möbelsnickeri, bryggeri, kopparslagerier, tryckerier med mera.

Tätortsutvecklingen från slutet av 1800–talet

Fastän byn Noret tidigt hade uppfattas som en liten tätort, präglas Noret ännu idag av den rätt snabba bebyggelseomvandling som kring år 1900 ägde rum på den gamla radbyns grund. De fyrkantbyggda gårdarna omformades till handelsgårdar och runtom uppfördes småningom egnahemsbebyggelse, småindustrier, sommarhem, pensionat och hotell. I östra delen av Noret omvandlades den gamla åkervägen norrut snabbt, först till »Sjukstugevägen«, och därefter till Hantverkaregatan. Längs gatan etablerades raskt gårdar uppförda som bostäder kombinerade med lokaler för verksamhet och utan jordbruk, samt även några bondgårdar. Längs södra delen av Hantverkaregatan är dessa gårdar överlag bevarade medan de längre norrut har ersatts av nyare bebyggelse som mest påminner om den gamla i skala, form och färg. Även kring Fiskgatan skedde en liknande utveckling under decennierna kring sekelskiftet år 1900. Från tiden finns ett flertal välbevarade exempel på sommarnöjen. Hildasholm vid Österviken må vara det idag mest kända men är samtidigt det mest aparta av dessa anläggningar. Mer typiska, men oftast lika välbevarade, är ett flertal sommarnöjen i form av mer eller mindre ombyggda härbren i västra Noret. Längs Rättviksvägen ligger Solvi, uppfört 1910, den kanske mest imponerande, välbevarade och kompletta av sommarnöjen med koppling till Dalarnas traditionella byggnadsskick.

År 1904 bildades Leksands–Norets municipalsamhälle, som var ett slags särskild kommun inom kommunen. Inom municipalsamhället tillämpades vissa av de regelverk som gällde för städer vilket var ett sätt för landskommuner att gynna tätortsutveckling. Municipalsamhällets grundläggande bebyggelseplan, som utfördes av Per Olof Hallman, en av samtidens mest kända planarkitekter, tog i stort hänsyn till platsens topografiska och strukturella förutsättningar. Odlingslandskapet norr om byn planerades för byggnation medan åkermarken väster om byn, mot kyrkan och Siljan, skulle bevaras. Ett stadsbyggnadsideal från denna tid vilket fortfarande har tydliga spår i Noret är trädgårdsstaden, det vill säga hus i mindre skala, gärna byggda med förgård mot gatan. Spåren av trädgårdsstaden syns idag tydligast på den östra sidan av Fiskgatan och i kvarteret Tregården, samt i form av Linges (Lundstäkten 2) och Lång Karls (Lundstäkten 3) norr om Rättviksvägen och på Flygars (Fiskgårdarna 16) och Landgårds (Fiskgårdarna 17) i södra delen av kvarteret Fiskgårdarna. De flesta av egnahemstomterna är både bebyggda med ett bostadshus och en uthuslänga. Uthuslängorna är ofta belägna mitt i kvarteren och avgränsas från varandra av mäktiga brandmurar, vilket är ett annat spår från municipalsamhällets mer ordnade byggnadsskick.

Norets gamla affärscentrum längs med den gamla radbyn lämnades i stort kvar när centrum senare på 1950–talet flyttade till det nya bilanpassade torget, där ingen bebyggelse tidigare hade funnits. Följden blev att den gamla bebyggelsen till betydande del stod kvar när kulturmiljöfrågorna på 1970–talet kom i förgrunden. Redan vid tiden för municipalsamhällets tillkomst hade bevarandet av Norets by diskuterats.

En av de viktigaste arkitekterna – bokstavligt talat – bakom det moderna Leksand var Erik Wåhlin, från 1949 municipalsamhällets och kommunens första egentliga stadsarkitekt. Wåhlins idé var att man inte skulle bygga det moderna Leksand lika stereotypt som samhällen formades i övriga Sverige. I stället skulle man slå vakt om det som särpräglade Leksand genom att på det hela taget respektera det uppskattade landskapet. I de nya byggnadsplanerna för Leksands–Noret slogs öppenheten mot Siljan och Österviken fast. Nya byggnader skulle inte dominera den gamla bebyggelsen. Inte heller skulle nya hus göras för höga och bryta intrycket av det omgivande landskapet. De skogklädda blå bergen, bebyggelsen, det öppna odlingslandskapet och därnäst vattenspegeln, var de fundamentala ingredienser som skapade det för Leksand så karakteristiska landskapet.

Flerbostadshusen i Noret byggdes med, undantag för husen kring Torget, inte högre än två våningar och ofta med låg eller ingen källarvåning. Från och med 1970–talet byggdes dessa hus dessutom ofta med fasad av rödfärgad stående träpanel, vilket gör förbindelsen med det Leksands traditionella byggnadsskick ännu medvetnare och tydligare.

Municipalsamhället dominerades av köpmännen och stod i en viss motsättning till den omkringliggande landskommunen. I och med den nya kommunreformen upplöstes municipalsamhället 1966. Den genomgripande förändringen blev i stället sammanslagningen av Leksands, Siljansnäs och Åls kommuner år 1974.