Värden, Noret som helhet

Noret i förhållande till andra byar och landskapet vid Österdalälvens utlopp ur Siljan

Noret är beläget norr om Österdalälvens utlopp ur Siljan och utgör en beståndsdel i ett mycket kulturhistoriskt värdefullt kulturlandskap på de sandplatåer som finns mellan Käringberget i norr och Källberget i söder. Landskapet – en centralbygd för Leksand, bosattes tidigt av bönder som brukade den förhållandevis lättodlade sandiga jorden. Fram till 1800-talets senare hälft framväxte byarna Noret, Åkerö och Övermo med mängder av tätt placerade timmerhus där de flesta nyttjades i jordbruket. Tillsammans med Tibble och Lycka i öster samt Karlsarvet och Västanvik i väster formades en alldeles säregen landskapskaraktär med lapptäckesartad jordbruksmark nära vattnet och upp mot bergen samt tätt bebyggda bondbyar med de blånande bergen som fondverk. I mitten låg Kyrkudden som en social knutpunkt för hela socknen. Noret fick sannolikt, som beskrivits, redan tidigt en särställning med avseende på de ekonomiska funktioner som fanns i byn. Där etablerades tidigt flera verksamheter som annars inte var tillåtna utanför städerna, däribland mer omfattande och organiserad handel samt hantverk. Med industrisamhällets intåg kom de gamla bondgårdarna att börja omdanas varvid en mer »ståndsmässig« karaktär utformades. Således förstärktes platsen betydelse som centrum för bygden även till att innefatta det utseendemässiga. Samtidigt kom turismen till Leksand att uppblomma och en stor tilldragelse kom att bli det säregna landskapet och de långlivade traditioner som ännu praktiserades på platsen – däribland midsommarfirandet på Noret. Landskapet kring Österdalälvens utlopp med »den lilla staden« Noret och omgivningen med jordbruks­marken, byarna och de blånande bergen identifierades som något mycket värdefullt. När Noret fortsatte växa under 1900-talet kom utvecklingen i huvudsak att ske med stor hänsyn till historien och det omgivande landskapet. Tack vare det är de månghundraåriga berättelser som påverkat bebyggelsens framväxt kring Österdalälvens utlopp ur Siljan ännu tydligt avläsbara.

Kyrkudden och sockencentrat

På en udde mot Österdalälvens utlopp ur Siljan upptornar sig Leksands sockenkyrka och den omgivande kyrkogården med Sankt Petri kapell. Därifrån sträcker sig Kyrkvallen upp mot Gästis, som var gästgiveri för socknen. Omkring kyrkvallen finns en mångfald av byggnader som har eller haft funktioner inom kyrkoväsendet, samt även tingshus, sockenstuga och en hembygdsgård. Österut mot Noret finns öppna ytor som förut var jordbruksmark tillhörande kyrkan. Sådan mark finns även norr om kyrkogården, mot Barkdal. Det var vid Barkdal som de flesta av sockenborna anlände i sina kyrkbåtar för att delta i det kyrkliga och sociala livet på Kyrkudden. De som kom landvägen hade ofta kyrkstallar där hästarna vistades, och där man kunde klä sig rätt för besök i kyrkan. På storskifteskartan, som upprättades under 1820-talet, finns över etthundra kyrkstallar utritade.

Det kyrkliga livet var betydelsefullt under bondesamhället i Leksand och en viktig social och ekonomisk knutpunkt för hela socknen. Platsen omfattar än idag en mångfald av ålderdomliga bevarade byggnader, anläggningar och byggnadsverk som tydligt återspeglar platsens funktion och status i äldre tider. Byggnader vid Kyrkudden, samt sådana byggnader som på annat vis varit viktiga för det sociala, ekonomiska och administrativa livet i Leksand bedöms vara av särskilt kulturvärde. Det rika före detta jordbrukslandskapet kring Kyrkudden var en grundläggande förutsättning för kyrkoväsendets olika verksamheter historiskt och sådana ytor i form av exempelvis före detta Barkdalsåkrarna, Härbresåkern och Sammilsdal bedöms ha mycket höga kulturvärden. Den bebyggelse som finns kring Kyrkudden är genomgående högkvalitativ beträffande såväl karaktär som material- och detaljutformning och det är tydligt att bebyggelsen uppförts med särskild omsorg.

Timmerhuskulturen, månghussystemet och de kringbyggda gårdarna

I äldre tider var Noret en bondby med radbykaraktär kring nuvarande Norsgatan, samt ett antal byklungor spridda i odlingslandskapet norr därom – bland annat gårdarna Nordahl-Mattes, Gammel Jerkers, Fisk-Lassas, Fiskes och Olshans längs nuvarande Fiskgatan. Äldre kvarvarande gårdar och timmerhus kan berätta om livet i det äldre bondesamhället och timmerhuskulturen i Leksand i äldre tider. Särskilt äldre timmerhus belägna vid kringbyggda gårdstun är omistliga beståndsdelar i Leksandsbygdens karaktär och som källor till kunskap och förståelse om timmerhuskulturen i äldre tider. De äldre gårdarna återspeglar även Norets historia som bondby och hur man ännu långt in på 1900-talet bedrev aktivt jordbruk på områden som idag är tomtmark med småhus eller flerbostadshus. Välbevarade äldre timmerhus och gårdar med timmerhus bedöms ha särskilt kulturvärde. Gårdar och äldre timmerhus som påtagligt förändrats under 1900-talet bedöms ha ett kulturvärde.

Det tidiga industrisamhället förändrar – Norsgatan och Hantverkaregatan

Från och med tiden kring 1800-talets mitt skedde betydande samhällsförändringar i Leksand och i Sverige som stort, vilka ledde till förändringar av den gamla bymiljön. Under seklets senare del anlades flera nya handels- och hantverkargårdar antingen genom nybyggnad eller omdaning av befintliga bondgårdar. Många byggnader gjordes större än tidigare brukligt i Leksandsbygden och utsmyckades mer stadsmässigt med reveterade (putsade) fasader, friser och gesimser samt glasverandor. Det går inte att helt bestämma en enskild orsak till förändringen, istället ter den sig ha berott på flera olika samverkande förutsättningar. Bland dessa återfinns skråväsendets upplösning 1846 och näringsfriheten 1864, vilka medförde att det blev enklare att etablera handels- och hantverksföretag utanför städerna och på landsbygden.

Detta första steg i Norets förvandling från bondby till tätort slutade med en omfattande brand 1902 som ödelade stora delar av bebyggelsen öster om nuvarande Z-torget. Efter branden återuppbyggdes de kvarter som nedbrunnit i sekelskiftesstil, bland annat med inslag av jugend. Efter branden inrättades 1904 Norets municipalsamhälle och under efterföljande decennier styrde municipalsamhällets byggnadsnämnd hur bebyggelsen kring Norsgatan kom att utformas, placeras och även delvis omdanas. Under 1930- och 1940-talen kom exempelvis vissa av de sekelskiftesbyggnader som uppförts med relativt avancerade arkitektoniska utsmyckningar att genomgå funktionalistiska omdaningar, dock ofta med hög kvalitet beträffande material och detaljutformning. Idag är bebyggelsen kring Norsgatan och i viss mån även Hantverkaregatan, som var Norets andra affärs- och hantverksgata, bibehållen till såväl karaktär som skala från tiden då Noret var municipalsamhälle.

Till skillnad från Norsgatan, där förändringen ägde rum på befintliga bondgårdar med den uppsättning byggnader som hörde till en bondgård, var Hantverkaregatan på det hela taget nyanlagd på mark där tidigare inga gårdar fanns. Den nya bebyggelsen längs Hantverkaregatan kunde därför utformas friare i förhållande till tidigare bebyggelsemönster och behövde, med ett par undantag, inte heller ta hänsyn till att jordbruk skulle bedrivas. Öster om Z-torget finns dessutom flera miljöer som är välbevarade från det sena 1800-talets expansion med handels- och hantverksgårdar.

Anledningen till att bebyggelsen kring Norsgatan är välbehållen beror i hög utsträckning på att efterkrigstidens tätortsutveckling i Noret skedde bortom den befintliga bebyggelsen och kring det nya Torget, som anlades på odlingsmark norr om befintlig bebyggelse. Detta är i ett nationellt perspektiv ovanligt – på många jämförbara orter har den, jämfört med efterkrigstidens och samtidens byggnadsskick, förhållandevis småskaliga bebyggelse som tillkom mellan 1850 och 1950 utraderats. Även om vissa byggnader i området mist sin ursprungliga karaktär, och andra renoverats hårdhänt under sent 1900-tal kan bebyggelsen som helhet berätta mycket om Norets utveckling från by till tätort. Det är en historia som inte är unik, men som det idag finns få kvarvarande spår av på andra platser.

De hantverks-, handels- och köpmansgårdar som anlades i Noret från och med 1800-talets mitt och framåt kan berätta om förändrade ekonomiska och sociala funktioner och förväntningar på platsen. Med detta menas bland annat att de sysslor och arbeten som utfördes i bondesamhället, exempelvis i form av djurhållning och jordbruk, med tiden kom att i allt högre grad ersättas av exempelvis varuhandel och grosshandel, kafé- och hotellverksamhet samt hantverksföretag. Längs Norsgatan ersattes eller omdanades befintliga gårdar för att till sin utformning bättre överensstämma med exempelvis de sociala förväntningar som tillkom i samband med förändringen – handelsgårdar, som tidigare varit ett stadsfenomen, kunde exempelvis utformas mer stadsmässigt med putsfasad och detaljer i någon av de nystilar som var populära under 1800-talets senare hälft. Två goda exempel på detta är Stora Gudmundsson och Nils Ericssons Järnhandel. Längs Hantverkaregatan skedde en likartad utveckling men dock i något mer återhållsam tappning beträffande gårdarnas skala och utsmyckning.

Gårdarna kring Hantverkaregatan tillkom för övrigt på tidigare obebyggd mark, medan bebyggelsen kring Norsgatan omdanades från en tidigare annorlunda utformning. De bebyggelsemiljöer, gårdar och byggnader som på ett tydligt vis kan berätta om de förändringar Noret genomgick under 1800-talets senare hälft är värdefulla källor till kunskap och förståelse för tätortens karaktär och historia, samt Leksandsbygdens historia överlag och bedöms på grund av detta ha särskilt kulturvärde. Värdet förstärks av att flera av byggnaderna och gårdarna kring Norsgatan är välbevarade från tiden kring sekelskiftet år 1900 och har höga materialmässiga, arkitektoniska och utformningsmässiga kvaliteter. Berättelsen anknyter dessutom till en bredare berättelse om industrisamhällets framväxt under 1800-talet i Sverige, och kan användas för att exemplifiera de betydande samhällsförändringar som skedde i Sverige under 1800-talet i Leksand. Byggnader som påtagligt förändrats till sin karaktär efter 1900-talets mitt men som fortfarande genom sin historia och generella karaktär återspeglar berättelsen om hur industrisamhället förändrade Noret bedöms ha kulturvärden.

Folkrörelserna på Noret

Tiden kring sekelskiftet år 1900 var omvälvande. Industrisamhällets genomslag skapade av många olika anledningar sociala och politiska spänningar ur vilka flera olika folkrörelser föddes. Redan under 1800-talets senare hälft kom väckelserörelsen att slå igenom runt om i Sverige. Senare kom bland annat arbetarrörelsen och nykterhetsrörelsen. Folkrörelserna samlade människor i nya grupper som inte nödvändigtvis var geografiskt rotade, vilket möjliggjordes genom ökade möjligheter till resande. Från början bildades många folkrörelser i opposition mot den dåvarande samhällsordningen. Efterhand kom rörelserna emellertid att växa till samhällsintegrerade institutioner som bidrog till ökad medborgerlig sammanhållning och på sikt även demokratiseringen av Sverige.

På Noret finns flera äldre byggnader uppförda av såväl den frikyrkliga folkrörelsens olika församlingar samt olika loger inom nykterhetsrörelsen. Dessa byggnader kan berätta om folkrörelsernas framväxt och betydelse i Leksand under 1800-talets senare hälft och än mer under 1900-talet och bedöms därför ha kulturvärde eller särskilt kulturvärde.

Municipalsamhället, trädgårdsstaden och tidigt villabyggande

I slutet av 1800-talet framväxte en kritik mot industrialismens rutnätsstäder, monumentala stadsrum och vad som upplevdes som hänsynslös ingenjörsbetonad planering. Efter internationella influenser skedde en stadsplaneringsrenässans som strävade efter en återgång mot stadsrum som upplevdes organiskt framvuxna. Den österrikiske arkitekten och konsthistorikern Camillo Sitte var en föregångsfigur som framhävde medeltidsstäderna som en god källa till inspiration. I England framväxte trädgårdsstadsrörelsen efter Ebenezer Howards tanke om städerna uppdelade i självständiga små enheter där stad och lantlighet blandades. De tidiga trädgårdsförstäderna fick stor påverkan på det tidiga 1900-talets stadsplanering i Sverige. Särskilt beträffande stadsrummens utformning med grönskande gaturum, informellt placerade hus, oregelbundet svängande gator och arkitektur med ständiga variationer.

Efter att Noret blivit municipalsamhälle 1904 utformades en grundläggande bebyggelseplan av Per Olof Hallman, som var en av dåtidens mest framträdande planarkitekter tillika en stor förespråkare av trädgårdsstaden som ideal. Planen utformades även i trädgårdsstadens anda. De mest tydliga spåren av detta återfinns på de villatomter som anlades i enlighet med planen, exempelvis i kvarteren Trädgården och Tregården. I dessa kvarter finns flera för det tidiga 1900-talet typiska villor och småhus belägna indraget från gatulinjen med förgård och planeringar som bildar lummighet mot gaturummet. Ekonomibyggnader uppfördes dessutom mitt i kvarteren och med stora avdelande brandmurar som skulle skydda vid eldsvådor. Stora delar av Noret ödelades under en brand 1902, och sannolikt kom därför frågan om brandsäkerhet att få stort utrymme i bebyggelseplanen. Ekonomibyggnadernas placering mitt i kvarteren kom dock även att rent estetiskt förstärka det estetiska idealet om trädgårdsstaden eftersom det medförde att gaturummen i stort kunde vidmakthållas öppna och med betoning på grönska. Egenskaper som återspeglar det tidiga municipalsamhällets utbyggnad med trädgårdsstaden som ideal bedöms ha särskilt kulturvärde. Till dessa hör exempelvis att byggnader i många av de kvarter som omfattades av Hallmans bebyggelseplan är belägna indragna från gatulinjen, samt att ekonomibyggnader är samlade mitt i kvarteren med avgränsande brandmurar.

Även sådant som ursprunglig växtlighet, staket, grindar och stolpar är värdebärande där det förekommer. De ekonomibyggnader med brandmurar som finns bevarade bland annat i kvarteren Trädgården och Tregården bedöms ha särskilt kulturvärde eftersom de återspeglar det mer välorganiserade brandskyddet som kom med Hallmans bebyggelseplan över Noret.

På de tomter som tillkom efter byggnadsplanen 1906/1908 uppfördes flera för det tidiga 1900-talet stiltypiska villor av en helt annan karaktär än vad som traditionellt förekommit i Leksandsbygden. Dessa byggnader följde till sin utformning i stort de rådande trenderna för villabyggande, och kunde exempelvis få en utformning inspirerad av jugend, nationalromantik eller nyklassicism. Under denna period blev det möjligt för fler att nyttja en bostad utan tillhörande jordbruk eller andra tillverkningslokaler, vilket förklarar framväxten av dessa villor eller småhus utan tillhörande jordbruk på mindre orter och samhällen. De villor som uppfördes under perioden 1900–1930 på Noret återspeglar framväxten av ett nytt samhällsskikt till följd av industrisamhällets etablering i Leksandsbygden. Byggnaderna återspeglar även tidstypiska ideal kring utformningen av villor och småhus och bedöms ha kulturvärde eller särskilt kulturvärde.

Turism, nationalromantik och »dalaromantik«

Under 1800-talet nådde industrialiseringen Dalarna. Efter hand ersattes böndernas timmerhusbyggande av nya tekniker, och den folkliga timmerhustraditionen avtog. Mot sekelskiftet år 1900 väcktes främst bland stadsbor och kulturpersonligheter ett nytt intresse för den äldre bondekulturens olika uttryck, däribland dräktskick, sånger och musik, traditioner och byggnadskultur. Många faktorer låg till betydelse för detta, däribland nationalstatens framväxt, en ökad urbanisering och världsutställningar i nationalismens förtecken. Övre Dalarna kom att föreställas som ett genuint reliktområde över det gamla Sverige, och många turister begav sig till bland annat Leksand för att uppleva den kultur som på andra platser betraktades som bortglömd eller utdömd. Med tiden kom kulturpersonligheter och förmögna stadsbor att bygga påkostade sommarnöjen och konstnärshem på natursköna platser i bygden. Kring sekelskiftet år 1900 och vidare under 1900-talets första hälft uppfördes flera sommarnöjen i nationalromantisk – eller dalaromantisk stil runt om på Noret, i synnerhet kring de tallskogsbevuxna sluttningarna kring Käringberget. Nationalromantiken som arkitekturstil hade sin storhetsperiod i Sverige under decennierna efter sekelskiftet år 1900. Nationalromantisk arkitektur kännetecknas ofta av en vurm för traditionella och hantverksmässigt framställda material. Stor inspiration hämtades från den brittiska arts– and craftsrörelsen, som i motreaktion på vad som upplevdes som ett allt för icke–originellt och stilfixerat 1800-tal förespråkade en tillbakablick mot enkelt hantverk och materialens inneboende skönhet. I Leksandsbygden är det även vanligt med former tagna ur och tolkade genom det tidiga 1900-talets idealbild av det äldre bondesamhället i Dalarna, varför stilen kanske snarare bör betecknas som »dalaromantisk«. Redan på de tidigaste av sommarnöjen och villor återfanns detaljer hämtade från den dåvarande idealbilden av det äldre bondesamhällets byggnadskultur – trelufts blyspröjsade fönster av samma typ som på Östnorsstugan på Skansen, fönsterluckor, komplicerade kronskorstenar, vindflöjlar, en uppsjö av träfasader med blottlagt timmer, stavspån och locklistpanel, rödfärg, klovtak och historiskt återblickande allmogefarstukvistar. Samtidigt förekom även avvikelser från det traditionella byggnadskicket beträffande form och storlek. Exempelvis förekom flera takvarianter som aldrig traditionellt nyttjats i Övre Dalarnas byggnadskick – däribland mansardtak, tälttak och säteritak.

Byggnader som uppfördes som sommarnöjen med tydliga nationalromantiska eller dalaromantiska drag återspeglar den historiskt mycket betydelsefulla turismen till Leksandsbygden och Noret. Byggnaderna bedöms därför ha kulturvärden eller särskilt kulturvärde. Övriga byggnader som haft stor betydelse för den historiska turismen, exempelvis i form av Gästis, Allévillan, Dalahemmet och Turisthemmet Tre kullor bedöms ha kulturvärden eller särskilt kulturvärde. De romantiska arkitekturinslagen på Noret är ofta sammanhängande med byggnader som uppfördes som sommarnöjen eller på annat vis för turister. Alla byggnader som haft betydelse för turismen är emellertid inte nationalromantiska eller dalaromantiska.

1900-talets tätortsutveckling och modernism på Noret

Under 1900-talets första hälft tycks Noret ha förändrats med lågintensiv takt och med utgångspunkt i Norsgatan som central för handel och andra servicefunktioner. När funktionalismen slog igenom kom vissa av gatans byggnader att omdanas i mer avskalad stil, men flera äldre byggnader bevarades också till sin äldre karaktär. Det byggdes även några nya byggnader där den 1920-talsklassicistiska Handelsbanken av Jacob J:son Gate från 1931 och Konsumvaruhuset av KF:s arkitektkontor under ledning av arkitekt Ville Tommos från 1933 är goda exempel. Norrut längs Hantverkaregatan och Fiskgatan samt på intilliggande kvarter fortsatte den lågmälda expansionen med villor och småhus som påbörjats kring sekelskiftet år 1900. Från omkring 1930 kunde även dessa få en lågmäld funktionalistisk utformning.

Under efterkrigstiden ökade förändringstakten samtidigt som Leksand fick Erik Wåhlin som distriktsarkitekt. Efter Wåhlins idé kom då ett nytt torg att planeras och anläggas norr om Norsgatan, varvid denna i stort bevarades i den karaktär den fått innan 1950-talet. Nya större affärs- och handelshus tillsammans med andra serviceinrättningar så som Tele- och Posthuset samt Kommunalhuset förlades kring det nya torget, som även hade bussförbindelser med resterande delar av Leksands socken. Noret cementerades i sin särställning som centrum för Leksandsbygden och stora expansioner med allt från flerbostadshus till idrottsanläggningar, skolor och senare även större matvarubutiker förelåg.

Under den moderna epoken år 1930–1980 blev den svenska byggsektorn som helhet mer rationell och likartad över hela landet. Bakgrunden var bland annat stora arbetskraftsbehov inom industrisektorn vilket ledde till ett i högre grad mekaniserat byggsätt. En annan viktig faktor till att byggnadskicket förändrades var »det moderna projektet«, en stor omvandlingsprocess som särskilt under perioden 1930–1980 genomsyrade såväl politik som näringsliv och syftade till att skapa ett modernt - avförtrollat, rationellt och effektivt samhälle. Sett ur dåtidens rationalistiska perspektiv förestod den äldre bebyggelsen ofta bristfällig till sin praktiska funktion, såväl som en symbolbärare över förlegade strukturer och tankesätt som inte fick plats i det nya samhälle som skulle byggas. Ideologiskt och politiskt sammanlänkad till det moderna projektet var den funktionalistiska och senare modernistiska arkitekturen, där egenskaper så som enkelhet, rationalitet och äkthet inför betraktaren betonades.

I Leksand, som redan på 1800-talet började etableras som en plats med särskilt värdefullt natur- och kulturlandskap, traditioner och sedvänjor, fanns redan tidigt en vilja att tillvarata bygdens lokala karaktär och särprägel även inför de förändringsprocesser som förestod den moderna epoken 1930–1980. Platsen skulle utvecklas, men inte på bekostnad av de unika värden som fanns i exempelvis de gamla byarna och det särpräglade landskapet vid Siljans utlopp i Österdalälven. Tankesättet, som implementerades av starka kulturpersonligheter så som Knis Karl Aronsson och tjänstemän så som distriktsarkitekten Erik Wåhlin, syftade till att vidmakthålla bygdens särdrag: man sökte egna former som samspelade med landskapet och såg lite annorlunda ut jämfört med liknande hustyper på andra platser. Strävan för att bevara landskapet och bygdens särprägel utmynnade bland annat i att de flerbostadshus som byggdes på Noret under efterkrigstiden inte gjordes högre än två våningar och sällan med större källare (kring nya torget byggde man dock affärs- och bostadshus i tre våningar). Även om de olika kvarteren är förhållandevis olikartade framträder bebyggelsen därför som helhet sammanhållen och varsam i förhållande till landskapet. Det förekom även att olika byggnader till sitt utseende anpassades till Leksandsbygdens traditionella byggnadskultur. Bland annat uppfördes många byggnader, särskilt under 1970-talet, med faluröda träfasader. Genom en medveten satsning återuppväcktes även det folkliga timmerhusbyggandet, varvid man började bygga nya timmerhus vid sidan av de mer stiltypiskt modernistiska småhusen. Historien om de modernistiska timmervillorna beskrivs nedan.

Ett urval av välbevarade byggnader som återspeglar 1900-talets tätortsutveckling på Noret bedöms ha kulturvärden eller särskilt kulturvärde. Värdemotiven kan variera beroende på vilken aspekt av 1900-taletstätortsutveckling som avses. Byggnader så som Gamla Konsum och Z-huset kan exempelvis berätta om den stiltypiska funktionalismens genombrott i Leksand men även i Sverige som stort. Byggnadsföreningen Svea med Visir bio var en av de byggnader som tillkom kring nya torget och kan således på ett tydligt vis återspegla efterkrigstidens utveckling med nya affärs-, service- och bostadshus i tidstypisk stil. Den tillhörande biografen är dessutom en av de bäst bevarade biograferna från tiden i hela Svergie. Flerbostadshusen i kvarteret Prinsen företräder på ett förnämligt vis berättelsen om hur man expanderade med varsamt förhållningssätt till landskapet och en vilja till att vidmakthålla Leksands särprägel. Kronloftet är en mycket välbevarad modernistisk byggnad som utformats med mycket höga materialmässiga och hantverksmässiga kvaliteter. Varje byggnad, miljö eller anläggning som står listad nedan har en egen värdebeskrivning där det mer tydligt framkommer vilken specifik berättelse som avses som motiv till värdet.

Modernistiska timmerhuskulturen

Från mitten av 1900-talet återuppväcktes det folkliga timmerhusbyggandet i Leksand genom en medveten satsning. Särskilda timmerhusföretag etablerades och byggde timmervillor åt vanligt folk. Det blev även vanligt med fritidshus av timmer, ofta i fjällen eller i stugbyar. De timmerhus som uppfördes från och med 1900-talets mitt var ofta formgivna med inspiration från stiltypiskt modernistiska villor från samma period. Sådant som form, storlek, takvinkel och planlösning liknade ofta utformningen på andra samtida småhus. Det finns bland annat exempel på timrade souterränghus, något som annars starkt förknippas med 1960- och 1970-talens industrimässiga byggnadskultur. Det förekom även, om än inte alltid, att byggnaderna försågs med detaljer som anspelade på nationalromantiken och idéer om det äldre bondesamhället. På vissa hus förekommer exempelvis fantasifullt tilltagna allmogedetaljer så som fönsterluckor, stora och små blyspröjsade fönster med färgat antikglas, kronskorstenar och farstukvistar med rosmålningsmotiv i triangelfälten och svarvade hörnstolpar. Andra detaljer som tillhör dessa timmerhus är trägärdesgårdar i fäbodstil och gårdsportaler med stolpar i rot. På Noret finns en mångfald av exempel på timmerhus som uppfördes från 1950-talet och fram tills 1980-talet. Byggnaderna bedöms ha kulturvärden eftersom de är karaktäristiska för Leksandsbygden och kan berätta om hur nya byggnader anpassades till den lokala byggnadstraditionen även i en tid som annars brukar karaktäriseras som hänsynslös i förhållande till lokala särdrag och traditioner inom byggnadskulturen. Särskilt välbevarade modernistiska timmervillor samt tidiga exempel på företeelsen med timmerhuskulturens återuppväckelse bedöms ha särskilt kulturvärde. Även de timmerhus som finns på Käringbergsområdet och Nya Käringbergsområdet bedöms ha särskilt kulturvärde.

PDF för utskrift

PDF för dig som vill läsa eller skriva ut hela rapporten om Noret.

Karta över kulturmiljöer

I kartan kan du ta del av rapporterna för de olika byarna eller områdena. Du kan även se rekommendationer och riktlinjer genom att söka efter en fastighet eller leta dig fram i kartan.

Viktigt om bedömningar

Den inventering som ligger till grund för detta kulturmiljöprogram är översiktlig och inkluderar i detalj endast den bebyggelse som bedömts som välbevarad, och/eller representativ för en berättelse som är viktig eller framträdande i Leksands kommun.

De värden som listas på hemsidan och i rapporten utgör ett kunskapsunderlag och är inte juridiskt bindande. Prövningen av de kulturvärden som konstateras i förhållande till en given förändringsprocess sköts av kommunen i exempelvis bygglovsärenden eller detaljplanering. Kommunen är enligt Plan och bygglagen (2010:900) den part som är ansvarig för att göra avvägningar mellan olika allmänna och enskilda intressen.

Du kan läsa mer om planeringsprocessen och avvägningar mellan allmänna och enskilda intressen i Plan och bygglagen, eller på Boverkets hemsida PBL Kunskapsbanken, där lagen förklaras mer ingående och tydligt i sitt sammanhang.

Plan och bygglagen Länk till annan webbplats, öppnas i nytt fönster.

Boverkets PBL Kunskapsbanken Länk till annan webbplats.