Dammskog-Skallskog

Med fäbodar menas en bebyggelseenhet belägen på visst avstånd från hemgården, vars syfte oftast var djurhållning med skogsbete och mejeriproduktion. Fäbodväsendet som företeelse har varit etablerat i Dalarna sedan medeltiden. I Leksand finns dock inga i skrift dokumenterade fäbodar från tiden innan 1500-talet.

Det finns flera orsaker till att fäbodväsendet uppstod. De magra jordarna och knappa odlingsförutsättningarna i Övre Dalarna fodrade en kontinuerlig rundflyttning av såväl djur som människor. Betesmarkerna nära hemgården var sällan tillräckliga, och därför skickades djuren på långväga skogsbeten. I takt med att befolkningsökningen och att byarna blev större söktes skogsbete på allt längre avstånd från hemgården, och på så sätt uppstod de avlägsna fäbodställen som kallas långfäbodar. Kvinnor ansvarade ofta för den tunga och arbetsamma fäboddriften, som bland annat innefattade att vaka över djuren under skogsbetet och producera mejeriprodukter så som mjölk, grädde, messmör och ost. På många fäbodställen fanns även inägomark som brukades.

Det finns en mängd olika typer av fäbodar, med olika funktioner och olika geografiska placeringar i förhållande till hemgården. Vissa byar, så som Hästberg och Hisvåla-Grytberg har dessutom både varit en by med bofast befolkning och ett fäbodställe på samma gång. Vissa byar blev senare fäbodar.

Den komplexa sammansättningen av byar och fäbodar är typisk för Övre Dalarna, och återspeglar ett samhälle där knappa förutsättningar för en stor befolkning krävde långtgående uppfinningsrikedom i såväl markanvändning som jordbruksdrift. Berättelser som är anknutna till fäbodväsendet och Övre Dalarnas komplicerade jordbrukssystem är i hög grad relevanta för förståelsen av människors livsvillkor i Leksand i äldre tider. Fäbodarna i Skog nyttjades historiskt som långfäbodar med åkermark av byar i Härads fjärding. Både i Dammskog och Skallskog fanns dessutom en mindre bofast befolkning. Särskilt Skallskog bär i såväl bebyggelse som landskap många spår från fäboddriften med djurhållning och jordbruk. Exempelvis finns fortfarande komplexa system av gärdesgårdar, fossil åkermark och odlingsterrasser som kan berätta om arbetet på fäbodstället i äldre tider. Beträffande byggnader finns en mångfald av ålderdomliga timmerhus med anknytning till fäbodbruket, däribland ålderdomliga fähus, lador och härbren. Spåren av fäboddriften i Skallskog är en omistlig källa till kunskap om fäbodväsendet i Leksand i äldre tider och platsen har i sin helhet mycket höga kulturvärden. Särskilt värdefulla är spåren av jordbruk, de kringbyggda ålderdomliga fäbodgårdarna på norra delen av fäbodstället samt spår och lämningar från gamla fäbodgårdar, källor, fägator och löten (förutbestämda betesgångar i skogsmarken). Värdet förstärks av att fäboddriften återupptagits på en gård i Skallskog. I Dammskog är spåren av fäboddriften inte lika framträdande, och där ligger därför kulturvärdet främst vid enskilda byggnader och gårdar.

Värden/var varsam med:

• Kunskap och förståelse om att Dammskog-Skallskog varit fäbodställen som brukats och bebotts under perioder av året historiskt.
  
• Spåren av terrassodlingar på Skallbergets västsluttning. Särskilt framträdande norr om bebyggelsen i Skallskog.
  
• Stursten, ett flyttblock med älvkvarnsliknande gropar i Skallskog.
  
• Det befintliga systemet av gärdesgårdar i Skallskog, vilka användes för att hålla djuren borta från tomt- och odlingsmark på väg till skogsbetet.
  
• Lämningar av äldre fäbodgårdar och andra strukturer kopplade till fäboddriften, däribland källor, vallristningar, fossil åkermark och terrassodlingar i Skallskog.
  
• Den rika förekomsten av ålderdomliga timmerhus som nyttjats för djurhållningen och jordbruket.
  
• Förekomsten av lövträd som sälg och rönn samt andra trädslag med avvikande utseende, t ex kandelaberbjörkar eller betade enar. Förr var lövtäkt från främst sälg, rönn och björk nödvändiga tillskott till djurens vinterfoder. Främst sälgen har beskurits/hamlats för att man lättare skulle komma åt/nå samt för att öka mängden skott. Hamlade träd utgör där de finns värdefulla spår av äldre tiders djurhållning.
  
• Ängsrester. Där det finns inslag av det tidigare så allmänt förekommande markslaget äng/slog är det önskvärt att försöka sköta och hålla öppet.

Dammskog och Skallskog har, trots att platserna egentligen inte är byar i ordets rätta bemärkelse, glesa rad- och klungbystrukturer som är typiska för Leksand och Övre Dalarna. Detta är värdefullt eftersom strukturerna kan berättar om hur bebyggelsen växte fram över tid, organiskt och efter landskapets förutsättningar. Båda fäbodställena är högt belägna i terrängen, på åsar och sluttningar med många soltimmar, vilket säkerligen varit en förutsättning för odling på platsen.

Värden/var varsam med:

• Den organiskt framvuxna bebyggelsekaraktären där fäbodgårdarna är placerade efter landskapets möjligheter och begränsningar. Att bebyggelsen har tydlig karaktär av rad- och klungby.

Från medeltiden och fram till 1900-talet knuttimrades de flesta byggnaderna i Övre Dalarna. Timmerhuskulturen präglas av månghussystemet. Istället för att bygga få och stora byggnader uppfördes många små och funktionsspecifika timmerbyggnader. Det fanns många sociala och praktiska fördelar med detta. De små byggnaderna var lätta att dela upp och flytta vid arvskifte. Råvaran fanns tillgänglig i överflöd. De flesta timmerhusen kan uppdelas i kategorierna bostadshus, djurhus, förvaringshus och verkshus. Timmerhusen i Leksand och Övre Dalarna kännetecknas av utformningsmässig enkelhet, högkvalitativt virke och mycket gott hantverkutförande. De flesta husen byggdes av bönder efter gårdens behov, och med tiden utvecklades stor skicklighet i byggandet. Den stora skickligheten ledde till att timringskonsten också utvecklades till en viktig inkomstkälla för de »träkloka« Leksandsbor som begav sig på utsocknes arbetsvandringar. De ålderdomliga timmerhusen är idag en omistlig beståndsdel i vad som gör Leksands byar till speciella och trivsamma livsmiljöer. Här syns det att människor levt under mycket lång tid. Timmerhusen är byggda med omsorg i en lokal tradition som utvecklats och använts under flera hundra år, fram tills industrialismens intåg, mot 1800-talets slut och kring sekelskiftet år 1900. Nästan alla byggnader i Dammskog-Skallskog är timrade och på flera fäbodgårdar finns mycket ålderdomliga timmerhus som tillsammans och enskilt utgör en omistlig källa till kunskap och förståelse om timmerhuskulturen i Leksand. På grund av detta har samtliga timmerhus uppförda innan 1950 (när fäboddriften till sist nedlades) särskilt kulturvärde. Värdet förstärks av att de ålderdomliga byggnaderna utgör en väsentlig beståndsdel i Leksandsbygdens bebyggelsekaraktär, och ofta är uppförda med en enastående hantverksmässig och utformningsmässig kvalitet.

Värden/var varsam med:

• Att husen är byggda i trä eller knuttimrade, samt att de äldre husen ofta har en genomgående enkel karaktär utan onödiga utsmyckningar.
  
• Samtliga manbyggnader och fäbodstugor uppförda innan 1950. Värdebärande egenskaper är byggnadernas: befintliga timmerstommar; långsmala eller rektangulära form; naturligt grånade färgsättning; befintliga stående locklistpaneler; befintlig fönstersättning; befintliga fönsterkarmar; befintliga fönsterbågar i trä med fasta spröjs av trä eller bly; befintliga fönsterrutor; befintliga dörrar och förtak ovan dörrar; grundmurar med synlig natursten; skorstenar; tegeltak; under befintligt takmaterial underliggande trätak; väggfasta bänkar. Några särskilt värdefulla exempel finns på fastigheterna Heden 3:21, Dammskog 1:4, Västanvik 172:6, Yttermo 23:9, Ytteråkerö 32:8, Gärde 12:7, Västanvik 70:10, Västanvik 159:2, Västanvik 51:16, Västanvik 63:6, Karlsarvet 14:12 och Västanvik 61:1.
  
• Samtliga knuttimrade ekonomibyggnader – djurhus, förvaringshus och verkshus uppförda innan 1950. Äldre knuttimrade ekonomibyggnader är en omistlig beståndsdel i fäbodställenas karaktär och bör inte flyttas, rivas eller väsentligen förändras. Några särskilt värdefulla exempel finns på fastigheterna Västanvik 61:1, Västanvik 63:6, Västanvik 51:16, Västanvik 159:2, Västanvik 70:10, Gärde 12:7, Heden 3:21, Heden 3:16, Heden 15:10, Dammskog 1:4, Västanvik 172:6 och Yttermo 23:9.

Även om de äldre husen i Leksand är unika och i sina detaljer bär många olikheter som gör varje gård speciell, finns flera gemensamma nämnare som starkt påverkar bebyggelsens karaktär. Ofta framträder bebyggelsen på fäbodarna som ett gytter av tätt placerade naturligt grånade hus med likartad storlek och form. Det är denna karaktär som kanske starkast kännetecknar fäbodställena, och de aspekter av bebyggelsen som bidrar till denna karaktär är därför särskilt värdefulla. Nästan alla hus i de äldre fäbodklungorna är låga - sällan högre än en våning. Många byggnader har dessutom en långsmal form eller bildar ibland tillsammans långsmala längor. De flesta byggnaderna har också sadeltak med tegeltäckning. Att de flesta husen är omålade i trä är också mycket viktigt för bebyggelsens generella karaktär. På äldre oförändrade fäbodgårdar är det ovanligt med vita och röda detaljer samt faluröda fasader. Naturligt grånade byggnader bör även idag bibehållas omålade, om det inte finns dokumenterade spår av att byggnaderna någon gång varit bemålade.

Värden/var varsam med:

• Den sammanhållna byggnadshöjden om högst en våning.
  
• Att byggnaderna har en långsmal form, eller bildar långsmala enheter.
  
• Att husen står tätt intill varandra.
  
• Tegel och trä som takmaterial, i synnerhet äldre trätak.
  
• De enhetligt förekommande ofärgade träytorna. Avstå från att rödmåla naturligt grånade timmerhus. Dessa byggnader har en egen karaktär som i sig är värdefull, och som samspelar väl med sin omgivning även utan rödfärg.

I Skallskog finns ovanligt många gårdar som fortfarande är kringbyggda med sluten fyrkantsform. Det finns även, på båda fäbodställena många gårdar som är slutna på två eller tre sidor av gårdstunet. De kringbyggda gårdarna återspeglar hur bebyggelsen vanligen ordnades i det äldre bondesamhället i Dalarna. Den kringbyggda gårdsformen började förekomma mot slutet av medeltiden, och utvecklades sedan mot den fyrkantiga kringbyggda form som dominerade helt i Leksand under större delen av 1700- och 1800-talen. Traditionen med den kringbyggda gården uppstod sannolikt i syfte att skydda gårdstunet från väder och omgivning. Många gårdar som tidigare varit helt kringbyggda gårdar kom på grund av sociala och ekonomiska förändringar att utglesas från och med det sena 1800-talet. Så är dock inte fallet i Dammskog-Skallskog, varför de gårdar som finns på fäbodstället har mycket höga kulturvärden. Den täta och slutna karaktären utgör en värdefull och tydlig karaktär som är miljöskapande och trivsam. Kringbyggdhet är dessutom typiskt för Leksand och Övre Dalarna.

Värden/var varsam med:

• Byggnader som bidrar till kringbyggda gårdstun. Oavsett ålder bör sådana byggnader inte rivas eller flyttas
  
• Områden där byggnaderna sluter sig tätt om omgivningen och områden där byggnaderna står nära gaturummet och bildar täta och slutna bygaturum.
  
• Portlider och dörrar som leder in till gårdstunen.

I Dammskog finns en bofast gård som tidigare nyttjades av kolare anställda under det närbelägna Limå bruk. På vissa platser i nuvarande Leksands kommun förekom tidigare järnframställning, vilket krävde stora mängder bränsle i form av träkol. Kolargården är värdefull eftersom den kan berätta om en viktig beståndsdel i Leksands industrihistoria – hur bränslet till bruken framställdes, var råvaran hämtades och vilka som förädlade den.

Värden/var varsam med:

• Kolargården i sin helhet.
  
• Kunskapen om att kolargårdens funktion i förhållande till järnframställningen i nuvarande Leksands kommun.