Gärde

Byarna som helhet, i synnerhet med avseende på bebyggelsens utbredning och samspelet mellan bebyggelse och odlingsmark kan berätta en mångfald av berättelser om livet i Dalarna och Leksand innan industrisamhällets genombrott på landsbygden. I det äldre bondesamhället, här menat som det av jordägande bönder dominerade samhälle som föregick industrisamhället på många platser i Dalarna, uppdelades av tradition såväl jord som byggnader mellan alla syskon i en syskonskara vid arvskifte. I Leksand och Övre Dalarna var de flesta därför småbrukare med egen gård och egen jord, något som är annorlunda gentemot många andra delar av Sverige, där en mindre andel av befolkningen faktiskt ägde jord. När befolkningen ökade, särskilt från och med 1700-talet, splittrades odlingsmarken i komplexa ägofigurer. Något som på sikt ledde till ett jordbruk med minskade marginaler och större känslighet för missväxt. Detta tvingade delar av befolkningen på arbetsvandringar med bisysslor, och gav upphov till bland annat ett utpräglat fäbodbruk. Den odlingsmark som fanns var livsviktig ekonomiskt, men även av stor social betydelse. Att ärva och äga jord ansågs mycket viktigt, och medförde viktiga demokratiska rättigheter och möjligheter, bland annat till att bedriva fäbodbruk och att ha rösträtt i sockenstämman.

Det finns specifika företeelser i landskapet i och kring byn som berättar om det äldre bondesamhället. Djurhållningen var förr en förutsättning för livsuppehället. Hur många djur man kunde hålla berodde på tillgången av bete och vinterfoder. Antalet djur styrde i sin tur, före konstgödningens tid, hur stor åkerareal man kunde hålla. Det rådde därför stor konkurrens om slåtter och bete och i stort sett all tillgänglig gräsmark utnyttjades för slåtter medan sämre mark brukades till bete. Hackslogar kallades de stenbundna fastmarker som inte var lämpliga att odla upp men som ändå gav tillräckligt så det var värt att slå.

Förbättring av slåttermarkerna utfördes i den mån det var möjligt och man kan se spår av stenröjning. Den årliga slåttern skapade en mager mark som sällan eller aldrig fick tillskott av gödning och därmed gavs förutsättningar för en stor mångfald av växter, insekter och svamp. Varje liten rest av denna naturtyp är värd att förvalta då de ofta hyser hotade arter.

Idag har slåttermarken till stor del växt igen och en liten del har röjts upp till åker. I det som tidigare var öppen mark, åker och äng kan man idag ändå finna spåren av odlarmödan i form av rösen, åkerkanter, beskurna träd men även i själva artsammansättningen. I och runt byarna fanns förr stora arealer slåttermark men med dagens jordbruk är de nästan helt försvunna. De som finns kvar är därför värdefulla att värna.

För att dryga ut vinterfodret till djuren repades löven av träd eller så skars riset av från träd som rönn, sälg och björk. För att underlätta för löv- och risskörd beskars träden, hamlades, på den höjd som var lämplig. Lövfoderträden har kunnat bli mycket grova och gamla och är hemvist för en mångfald av arter. De kan kännas igen genom sin speciella form där grenarna ofta kapades mer än två meter över mark dit djuren inte nådde och det finns en tydlig hamlingszon med grenskott och knölar på stam och huvudgrenar.

Det var inte ovanligt att man planterade vårdträd på gårdarna. Det var ofta ädellövträd, som lönn, lind, alm, ek eller ask. Vårdträden skulle i äldre folktro beskydda gårdens invånare men kan även ha planterats för att exempelvis markera ett barns födelse.

Om fruktträd vårdas på rätt sätt kan de bli gamla och de kan vara värdefulla karaktärsskapare på gårdarna. Alléer, som kan vara enkelradiga eller dubbelradiga, förknippas ofta med högreståndsmiljöer, vilket det är knappt med i Leksands bymiljöer, men de kan även ha planterats längs vägarna för att ge vindskydd och skugga. De kan också ha använts för lövtäkt.

Odlingslandskapet kring Gärde och Häradsbygden har en för Leksand särskilt rik karaktär med många lätt kuperade stora och öppna odlingsytor som genomskärs av åsgravar som ibland innefattar tjärnar. Den rika landskapskaraktären är värdefull eftersom den erbjuder en historisk kontext till den täta och ovanligt omfattande bebyggelsen i Häradsbygden. Det förhållandevis omfattande jordbruket möjliggjorde att Häradsbygdens byar kunde växa sig mycket stora jämfört med andra byar i Leksand. De öppna odlingslandskapen förstärker också byarnas estetiska värden genom att bidra med öppna ytor, siktlinjer och rumslighet.

De små odlingsytor som finns nära byn, inuti byn samt mellan Gärde och andra byar i Häradsbygden är också värdefulla eftersom de delvis fortfarande återspeglar de små ägoytor som kännetecknat jordbruket i Leksand i äldre tider. Spår av små ägoytor är mycket värdefulla för förståelsen av livsvillkoren i det äldre bondesamhällets Leksand.

Värden/var varsam med:

• De stora och öppna hävdade odlingslandskap som omgärdar Häradsbygdens byar.
  
• Små hävdade odlingsytor inuti eller i nära anslutning till byn.

Bebyggelsens tillkomst och utveckling hänger samman med hur landskapets resurser kunde nyttjas. Just jordbruksmarken dikterade ofta hur gårdarna placerades i byn. Historiskt placerades många gårdar antingen i skogsbryn eller på karga höjdlägen mitt i odlingslandskapet. Detta beror på att sådana platser inte var lika användbara som odlingsmark. Gårdarnas placering i landskapet konstituerade sedan framväxten och utvecklingen av bynstrukturens karaktär. Att den ålderdomliga karaktären med täta och dynamiskt framvuxna byar levt kvar så tydligt i Leksand beror på att 1700- och 1800-talens skiftesreformer påverkade byarna annorlunda här, än i övriga Sverige. Särskilt i södra delen av Gärde är bebyggelsen tät och omfattande, och tydligt förlagd till en hög åsrygg, sannolikt med god avvattning. Det är tydligt att bystrukturen vuxit fram över tid och med viss hänsyn till den värdefulla odlingsmarken omkring byn. Den täta, organiskt framvuxna bystrukturen är värdefull eftersom den är typisk för Leksand och Övre Dalarna, samt eftersom att den är trivsam och vacker att vistas i.

Värden/var varsam med:

• Gärdes karaktär av dynamiskt framvuxen radby på en åsrygg.
  
• Områden, korsningar och gaturum där gårdarna och husen står mycket tätt intill varandra – särskilt i den södra delen av byn.

Från medeltiden och fram till 1900-talet knuttimrades de flesta byggnaderna i Övre Dalarna. Det finns fortfarande många gamla timmerhus bevarade i byarna, och så även i Gärde. Timmerhuskulturen präglas av månghussystemet. Istället för att bygga få och stora byggnader uppfördes många små och funktionsspecifika timmerbyggnader. Det fanns många sociala och praktiska fördelar med detta. De små byggnaderna var lätta att dela upp och flytta vid arvskifte. Råvaran fanns tillgänglig i överflöd. De flesta timmerhusen kan uppdelas i kategorierna bostadshus, djurhus, förvaringshus och verkshus. Timmerhusen i Leksand och Övre Dalarna kännetecknas av utformningsmässig enkelhet, högkvalitativt virke och mycket gott hantverkutförande. De flesta husen byggdes av bönder efter gårdens behov, och med tiden utvecklades stor skicklighet i byggandet. Den stora skickligheten ledde till att timringskonsten också utvecklades till en viktig inkomstkälla för de »träkloka« Leksandsbor som begav sig på utsocknes arbetsvandringar. De ålderdomliga timmerhusen är idag en omistlig beståndsdel i vad som gör Leksands byar till speciella och trivsamma livsmiljöer. Här syns det att människor levt under mycket lång tid. Timmerhusen är byggda med omsorg i en lokal tradition som utvecklats och använts under flera hundra år, fram tills industrialismens intåg, mot 1800-talets slut och kring sekelskiftet år 1900. Många av de äldre bostadshusen i Gärde har förändrats genom exempelvis tilläggsisolering, fönsterbyten eller andra ombyggnader från och med 1900-talets mitt och framåt. Särskilt i den södra delen av byn finns dock fortfarande några gårdar med välbevarade äldre timmerhus, både i form av ekonomibyggnader och bostadshus. Dessa byggnader är värdefulla eftersom de berikar byn med sina höga hantverksmässiga kvaliteter och kan berätta om den äldre timmerhuskulturens utbredning i Leksand. På vissa gårdar i Häradsbygdens byar finns sekundära timrade bostadshus som sammanbyggts till raka långa länga med andra ekonomibyggnader. Sådana bostadshus är ofta mer välbevarade än gårdens huvudsakliga bostadshus, och kan även ha välbevarade interiörer, vilket är mycket värdefullt. Byggnadstypen är vanlig på gårdar där ett äldre bostadshus ersatts av exempelvis korsplanshus under sent 1800-tal.

Värden/var varsam med:

• Att husen är byggda i trä eller knuttimrade, samt att de äldre husen ofta har en genomgående enkel karaktär utan onödiga utsmyckningar.
  
• Välbevarade bostadshus från innan 1930 i form av enkelstugor, parstugor, korsplanshus och bostadshus som är sammanbyggda i längor med ekonomibyggnader. Några särskilt nämnvärda exempel finns på fastigheterna Gärde 9:8, Gärde 6:20, Gärde 5:27, Gärde 12:7, Gärde 3:6, Gärde 24:3 och Gärde 24:8. Värdebärande egenskaper är byggnadernas: befintliga timmerstommar; långsmala eller rektangulära form; blottlagda timmerstommar; befintliga stående locklistpaneler och liggande spontpaneler i trä; befintlig fönstersättning; befintliga fönsterkarmar; befintliga fönsterbågar i trä med fasta spröjs av trä eller bly tillkomna innan 1950; befintliga fönsterrutor tillkomna innan 1950; profilerade fönsteröverstycken; dekorativa gavelfönster; befintliga dörrar och farstukvistar; lövsågade eller profilsågade detaljer på farstukvistar; dekorerade taktassar; grundmurar med synlig natursten. Stommen och formen på alla de bostadshus som uppförts innan 1930 men därefter väsentligen förändrats är värdefulla.
  
• Samtliga knuttimrade ekonomibyggnader – djurhus, förvaringshus och verkshus uppförda innan 1930. Äldre knuttimrade ekonomibyggnader är en omistlig beståndsdel i byarnas karaktär och bör inte flyttas, rivas eller väsentligen förändras.

Även om de äldre husen i Leksand är unika och i sina detaljer bär många olikheter som gör varje gård speciell, finns flera gemensamma nämnare som starkt påverkar bebyggelsens karaktär. Ofta framträder bebyggelsen som ett gytter av tätt placerade röda hus med likartad storlek och form. Det är denna karaktär som kanske starkast kännetecknar byarna, och de aspekter av bebyggelsen som bidrar till denna karaktär är därför särskilt värdefulla. Nästan alla hus i de äldre byklungorna är låga - sällan högre än två hela våningar. Många byggnader har dessutom en långsmal form eller bildar tillsammans långsmala längor som ingår i olika kringbyggda former. De flesta byggnaderna har också sadeltak med tegeltäckning. Att de flesta husen är färgade med falu rödfärg eller omålade i trä är också mycket viktigt för byarnas generella karaktär. Den faluröda färgen har dessutom historisk betydelse, då den präglat byarna i Övre Dalarna och Leksand sedan åtminstone 1800-talets senare hälft. Beträffande vita detaljer i form av exempelvis fönster, fönsterfoder, vindskivor och knutbrädor är detta värdefullt där det förekommer, eftersom även detta är en påtaglig beståndsdel i byns karaktär. I Gärde förekommer enstaka fönsterbågar på äldre hus som målats med engelskt röd respektive kromoxidgrön linoljefärg.

Värden/var varsam med:

• Den sammanhållna byggnadshöjden om högst två hela våningar.
  
• Att byggnaderna har en långsmal form, eller bildar långsmala enheter som tillsammans bildar kringbyggdhet.
  
• Att byarna är tätt bebyggda, och att husen står tätt intill varandra.
  
• Tegel som takmaterial, i synnerhet befintliga enkupiga och tvåkupiga tegeltak.
  
• Den enhetligt förekommande ofärgade eller faluröda färgen. Avstå från att rödmåla naturligt grånade timmerhus. Dessa byggnader har en egen karaktär som i sig är värdefull, och som samspelar väl med sin omgivning även utan rödfärg.
  
• Vitmålade detaljer så som fönster, fönsterfoder, fönsteröverstycken, knutbrädor och vindskivor där de redan förekommer. Undvik att måla andra detaljer än fönster och fönsterfoder vita på ekonomibyggnader, eftersom detta ej förekommit i någon större utsträckning historiskt. Om det finns spår av engelskt rött eller kromoxidgrönt på befintliga äldre fönsterbågar kan dessa pigment även användas vid ommålning av fönsterbågar på samma byggnad.

I vissa av Dalälvsbyarna, så som Gärde, Yttermo och Smedby fanns gårdar som mot 1800-talet slut blivit förhållandevis rika på jordbruk och ibland på handel, hantverk eller småindustrier. På några av dessa gårdar byggdes stora salsbyggnader och korsplanshus som idag har en något annorlunda karaktär gentemot annan äldre bebyggelse i Leksand. Dessa byggnader har ofta en karaktär som är mer eller mindre starkt präglad av det sena 1800-talets snickarglädje, och de ökade möjligheter till utsmyckning som 1800-talets nya industrimässigt sågade trävaror medförde. De flesta av husen är exempelvis inklädda i en linoljemålad ljusockra- eller järnvitriolgul växelvis liggande och stående fasspontpanel, och har farstukvistar med omfattande snickrade detaljer. Det förekommer även reveterade, alltså putsade timmerhus, ofta i en färgsättning lika de panelinklädda husen. Förekomsten av nya och större bostadshus med mer omfattande utsmyckning kan berätta om ökad rikedom i vissa byar, ofta till följd av det sena 1800-talets begynnande industrisamhälle. Många av byggnaderna har också mycket höga materialmässiga och utformningsmässiga kvalitet, vilket är mycket värdefullt. Trots att byggnaderna kan uppfattas som avvikande i skala och karaktär gentemot ännu äldre bebyggelse bör oförändrade sådana hus bevaras som befintligt.

Värden/var varsam med:

• Befintliga stora timmerstommar och planlösningar med fyrdelad (korsformig plan – korsplansbyggnad) eller sexdelad plan (salsplan – salsbyggnader).
  
• Befintliga fasader med liggande och stående hyvlad fasspontpanel. Förhållandet mellan stående och liggande element i fasadkompositionen.
  
• Befintliga reveterade fasader, alltså putsade träfasader. Befintlig karaktär på putsen beträffande förhållandet mellan slätputs och spritputs, samt befintliga fraktioner på ballastmaterial (grus) i spritputs.
  
• Befintlig färgsättning på fasader och detaljer om nuvarande kulör är ursprunglig. Annars ljusockrafärgade och järnvitriolfärgade fasader.
  
• Befintliga farstukvistar i snickarglädjestil, med profilsågade detaljer, komplicerade fönster och spegeldörrar. Särskilt värdefull är farstukvisten på Carlstensgården, som ligger på fastigheten Hagen 1:57.
  
• Befintliga äldre träfönster: befintlig fönstersättning; befintliga fönsterkarmar; befintliga fönsterbågar i trä med fasta spröjs av trä eller bly tillkomna innan 1950; befintliga fönsterrutor tillkomna innan 1950; profilerade fönsteröverstycken; dekorativa gavelfönster; befintliga fönsteromfattningar utförda i slätputs.
  
• Befintlig karaktär på tak och takutsprång – befintliga paneler, taktassar och stuprör.
  
• Befintliga en- eller tvåkupiga tegeltak, befintliga takformer - sadeltak och valmade sadeltak. Befintliga skorstenar i tegel.

Den del av Gärde som ligger mellan Näsgattu och Bygattu är bitvis mycket tätt bebyggd och bär karaktären av ett »gytter« med gårdar som ännu idag är mer eller mindre helt kringbyggda, dock sällan i en ordnad fyrkantsform. Även på andra håll i byn är gårdarna ofta kringbyggda på åtminstone två sidor. Gårdar som är nästan helt kringbyggda, eller är en del av gyttret, återspeglar hur bebyggelsen vanligen ordnades i det äldre bondesamhället i Dalarna. Den kringbyggda gårdsformen började förekomma mot slutet av medeltiden, och utvecklades sedan mot den fyrkantiga kringbyggda form som dominerade helt i Leksand under större delen av 1700- och 1800-talen. Traditionen med den kringbyggda gården uppstod sannolikt i syfte att skydda gårdstunet från väder och omgivning. De fyrkantsbyggda gårdar som nämns ovan är idag ganska ovanliga. Många gårdar som tidigare varit helt kringbyggda gårdar kom nämligen på grund av sociala och ekonomiska förändringar att utglesas från och med det sena 1800-talet. Så är fallet på de flesta andra gårdar i byn. Orsakerna till förändringen är flera. Det blev bland annat vanligt att funktioner som tidigare haft enskilda byggnader ersattes av större ladugårdskomplex med tegeldel. Den täta och slutna karaktären kvarlever dock i många byar, och utgör en värdefull och tydlig karaktär som är miljöskapande och trivsam. Kringbyggdhet är dessutom typiskt för Leksand och Övre Dalarna.

Värden/var varsam med:

• Byggnader som bidrar till kringbyggda gårdstun. Oavsett ålder bör sådana byggnader inte rivas eller flyttas. Byggnader som är placerade med fasader mot en bygata bör hanteras särskilt varsamt, eftersom sådana byggnader påverkar hela byns karaktär.
  
• Särskilt värdefulla är de gårdar som är kringbyggda på alla fyra sidor och som helt sluter sig mot omgivningen.
  
• Portlider och dörrar som leder in till gårdstunen. Många äldre dörrar till portlider har rika smidesdetaljer, en särskilt värdefull detalj.

Möbelfabriken i den norra delen av byn är värdefull eftersom den är byggd med hög hantverks- och utformningsmässig kvalitet och kan berätta om hur småindustrier i vissa byar kom att komplettera mer traditionella näringar under bland annat 1800-talets senare del och 1900-talet.

Värden/var varsam med:

• Byggnadens karaktäristiska blottlagda blockförbandsmurar och detaljer i murverket så som takfot och fönstervalv.
  
• Den putsade skyltytan mot Häradsvägen.
  
• Byggnadens murade rektangulära och avsmalnade skorsten.
  
• Befintliga fönster och dörrar, särskilt de spröjsade fönster som finns på trädelen i nordöst.
  
• Takets befintliga utformning med tvåkupigt taktegel.

Tvättbryggan tillhör en kategori med timmerkonstruktioner som varit viktiga för det gemensamma livet i byn. Häradsbygdens byar är ofta uppbyggda kring tjärnar, och tillgången till vattnet har sannolikt varit en viktig gemensam fråga i byn. Byggnadsverk som nyttjats vid tjärnar, exempelvis tvättbryggan, är värdefulla därför att de kan berätta mycket om det gemensamma livet i byarna i äldre tider.