Hästberg

I Leksand uppdelades av tradition såväl jord som byggnader mellan alla syskon i en syskonskara vid arvskifte. När befolkningen ökade, särskilt från och med 1700-talet, ökade således även antalet hemmansklyvningar. Något som på sikt ledde till att minskade marginaler och större känslighet för missväxt. Det knappa jordbruket tvingade delar av befolkningen på arbetsvandringar, och cementerade ytterligare fäbodväsendets betydelse. Den jordbruksmark som fanns var livsviktig ekonomiskt, men även av stor social betydelse. Att ärva och äga jord ansågs mycket viktigt, och medförde viktiga demokratiska rättigheter och möjligheter, bland annat till att bedriva fäbodbruk och att ha rösträtt i sockenstämman.

Det finns specifika företeelser i landskapet i och kring byn som berättar om det äldre bondesamhället. Djurhållningen var förr en förutsättning för livsuppehället. Hur många djur man kunde hålla berodde på tillgången av bete och vinterfoder. Antalet djur styrde i sin tur, före konstgödningens tid, hur stor åkerareal man kunde hålla. Det rådde därför stor konkurrens om slåtter och bete och i stort sett all tillgänglig gräsmark utnyttjades för slåtter medan sämre mark brukades till bete. Hackslogar kallades de stenbundna fastmarker som inte var lämpliga att odla upp men som ändå gav tillräckligt så det var värt att slå.

Förbättring av slåttermarkerna utfördes i den mån det var möjligt och man kan se spår av stenröjning. Den årliga slåttern skapade en mager mark som sällan eller aldrig fick tillskott av gödning och därmed gavs förutsättningar för en stor mångfald av växter, insekter och svamp. Varje liten rest av denna naturtyp är värd att förvalta då de ofta hyser hotade arter.

Idag har slåttermarken till stor del växt igen och en liten del har röjts upp till åker. I det som tidigare var öppen mark, åker och äng kan man idag ändå finna spåren av odlarmödan i form av rösen, åkerkanter, beskurna träd men även i själva artsammansättningen. I och runt byarna fanns förr stora arealer slåttermark men med dagens jordbruk är de nästan helt försvunna. De som finns kvar är därför värdefulla att värna.

För att dryga ut vinterfodret till djuren repades löven av träd eller så skars riset av från träd som rönn, sälg och björk. För att underlätta för löv- och risskörd beskars träden, hamlades, på den höjd som var lämplig. Lövfoderträden har kunnat bli mycket grova och gamla och är hemvist för en mångfald av arter. De kan kännas igen genom sin speciella form där grenarna ofta kapades mer än två meter över mark dit djuren inte nådde och det finns en tydlig hamlingszon med grenskott och knölar på stam och huvudgrenar.

Det var inte ovanligt att man planterade vårdträd på gårdarna. Det var ofta ädellövträd, som lönn, lind, alm, ek eller ask. Vårdträden skulle i äldre folktro beskydda gårdens invånare men kan även ha planterats för att exempelvis markera ett barns födelse.

Om fruktträd vårdas på rätt sätt kan de bli gamla och de kan vara värdefulla karaktärsskapare på gårdarna. Alléer, som kan vara enkelradiga eller dubbelradiga, förknippas ofta med högreståndsmiljöer, vilket det är knappt med i Leksands bymiljöer, men de kan även ha planterats längs vägarna för att ge vindskydd och skugga. De kan också ha använts för lövtäkt.

Den öppna jordbruksmark som fortfarande finns i Hästberg är mycket viktig för förståelsen av de ekonomiska och sociala förutsättningar som påverkade livet i byn och i Leksand i äldre tider, och tillskrivs därför högt kulturhistoriskt värde. Bebyggelsens tillkomst och utveckling hänger samman med hur landskapets resurser kunde nyttjas. Just jordbruksmarken dikterade ofta hur gårdarna placerades i byn, exempelvis i skogsbrynet, eller på karga höjdlägen mitt i odlingslandskapet. Detta gäller även i Hästberg, där flera av gårdarna är samlade på en avsats nedanför åsryggen där stora delar av byns jordbruksmark återfinns. Det finns även två äldre gårdar som är placerade på höjdlägen i landskapet.

På gårdarna i Hästberg finns fortfarande en stor mängd kvarvarande äldre timmerhus av varierande storlek och historisk funktion. Husen är av varierande ålder, de flesta sannolikt uppförda under 1700- och 1800-talen. Dessa är tillkomna som en del av Dalarnas timmerhuskultur, och återspeglar det månghussystem som var vanligt i såväl Leksand som i andra delar av Övre Dalarna i äldre tider. Istället för att bygga få och stora byggnader uppfördes från och med medeltiden många små timmerhus. Det fanns många fördelar med detta. Timmerhusen var mobila, och kunde flyttas. Råvaran fanns tillgänglig i överflöd. Den långa traditionen av att bygga i trä har gett många av Leksands byar sin speciella karaktär. Men det trähusbyggandet och de kunskaper som traditionen medförde blev även en viktig inkomstkälla för de »träkloka« Leksandsbor som begav sig utsocknes på arbetskraftsvandringar under 1800-talet.

Timmerhuskulturens kraftiga utbredning är karaktäristisk för Leksand och Övre Dalarna. Välbevarade äldre timmerhus är därför generellt mycket värdefulla för kommunens och byarnas karaktär. I Hästberg finns ovanligt många välbevarade bostadshus i timmer, varav de flesta sannolikt uppfördes i sin nuvarande form under 1800-talet. Det finns dessutom flera äldre gårdar där timmerhusen fortfarande återfinns i det sammanhang de nyttjades under 1800-talet. Samtliga äldre bostadshus, tillsammans med äldre timrade ekonomibyggnader tillhörande gårdarna på Hästberg 3:4, Hästberg 6:5-6:6, Hästberg 2:28, Anbodarna 1:2 samt Yttermo 30:33 tillskrivs högt kulturhistoriskt värde.

I Hästberg finns ett fåtal gårdar som är kringbyggda med hus på alla fyra sidor, och med härbren i odlingslandskapet utanför. Dessa återspeglar hur gården vanligen ordnades i det äldre bondesamhället i Dalarna. Den kringbyggda gårdsformen började förekomma mot slutet av medeltiden, och utvecklades sedan mot den fyrkantiga kringbyggda form som dominerade helt i Leksand under större delen av 1700- och 1800-talen. Traditionen med den kringbyggda gården uppstod sannolikt i syfte att skydda gårdstunet från väder och omgivning. Det är idag förhållandevis ovanligt med gårdar som är helt kringbyggda.

Gårdarna på Hästberg 3:4, Hästberg 6:5-6:6, Yttermo 30:33 samt delvis även på Hästberg 2:28 har bibehållit en äldre, kringbyggd sluten fyrkantsform som återspeglar hur gårdarna vanligen ordnades i det äldre bondesamhället i Övre Dalarna. Det är idag förhållandevis ovanligt med kvarvarande gårdar av sådan karaktär i Leksand, varför de kringbyggda gårdar som fortfarande finns i Hästberg tillskrivs högt kulturhistoriskt värde. Att de på de berörda gårdarna även finns många kvarvarande äldre timmerhus, särskilt bostadshus, tillsammans med närheten till öppen odlingsmark väger in till fördel i värderingen.

I Hästberg finns även många gårdar som genom byggnadstyper, färgsättning och gårdsform återspeglar hur byarna och gårdarna förändrades under 1800-talets senare hälft. Exempelvis finns flera korsplanshus från det sena 1800-talet i byn. Det förekommer även bostadshus som sammanbyggts med ekonomibyggnader i långa längor, vilket var vanligt under det sena 1800-talet i Leksand. Även om rödfärgen började användas på 1700-talet dröjde det länge innan den blev vanlig. De rödfärgade bymiljöerna är därför, mer än något annat, karaktäristiska för den sena 1800-talet och tiden kring sekelskiftet år 1900. Ett annat viktigt karaktärsdrag som påvisar förändringar är de gårdar där enstaka större byggnader ersatt flera små ekonomibyggnader, och därigenom öppnat upp gårdstunet på en eller flera sidor. Tillkomsten av nya byggnadstyper följde med förändringar i hur jordbruket bedrevs i byarna, samt utvecklingen i landet som stort i och med industrialismen.

I Hästberg återspeglas 1800-talets förändringar främst genom den utbredda förekomsten av rödfärg, samt att gårdarna på Hästberg 9:3, Hästberg 5:5, Hästberg 1:5 och Hästberg 1:3 är ordnade på ett för det sena 1800-talet tidstypiskt sätt, med ett öppnare gårdstun och stora ekonomibyggnader. På dessa gårdar finns även flera välbevarade bostadshus som är tidstypiska för det sena 1800-talet – korsplanshus och bostadshus som sammanbyggts med ekonomibyggnader i sammanhållna längor. Eftersom dessa karaktärsdrag kan berätta om hur byarna förändrades mot 1900-talet tillskrivs de ett kulturhistoriskt värde.

• Byn som helhet samt platsnamnet Anbodarna tillskrivs kulturhistoriskt värde. Motivet är att byn är en blandby, och därför kan berätta om den komplicerade markanvändningen och jordbruket i Leksand i äldre tider.
  
• Den öppna jordbruksmarken i byn tillskrivs högt kulturhistoriskt värde. Motivet är jordbruksmarkens väsentliga roll i bebyggelsens framväxt, gårdarnas placering samt dess historiska sociala betydelse.
  
• Samtliga äldre bostadshus i timmer, samt äldre timrade ekonomibyggnader tillskrivs högt kulturhistoriskt värde. Motivet är att timmerhusen är karaktäristiska för Leksand, och att det finns ovanligt många välbevarade äldre bostadshus i Hästberg. Ekonomibyggnaderna står dessutom på gårdar, i det sammanhang de nyttjades under 1800-talet.
  
• Den befintliga kringbyggda gårdsformen på Hästberg 3:4, Hästberg 6:5-6:6, Yttermo 30:33 och Hästberg 2:28 tillskrivs högt kulturhistoriskt värde. Motivet är att gårdsformerna är typiska för Leksand under 1700- och 1800-talen, samt att sådana gårdar idag är ovanliga.
  
• Den konsekvent återkommande rödfärgen på bostadshus såväl som andra byggnader tillskrivs ett kulturvärde. Motivet är att rödfärgen är karaktäristisk för Leksand, samt att den återspeglar hur byarna förändrades mot slutet av 1800-talet.
  
• Större ekonomibyggnader, gårdstun som är kringbyggda på två till tre sidor, korsplanshus och bostadshus i längor vid gårdarna på Hästberg 9:3, Hästberg 5:5, Hästberg 1:5 och Hästberg 1:3 tillskrivs kulturhistoriskt värde. Motivet är att dessa karaktärsdrag återspeglar och kan berätta om hur byarna förändrades mot 1900-talet.

• Platsnamnen Hästberg och Anbodarna.
  
• Den småbrutna och höglänta odlingsmark som finns främst i östra delen av byn, samt dess beståndsdelar i form av bland annat odlingsrösen, stenmurar, trädridåer och buskar.
  
• Gårdarnas placering på torra och höga lägen i landskapet.
  
• Att husen är byggda i trä eller knuttimrade, samt att de äldre husen ofta har en genomgående enkel karaktär utan onödiga utsmyckningar
  älbevarade bostadshus från innan 1930 i form av enkelstugor, sidokammarstugor, parstugor och korsplanshus. Några särskilt nämnvärda exempel finns på fastigheterna Hästberg 3:4, Hästberg 6:5-6:6, Hästberg 2:28, Anbodarna 1:2 samt Yttermo 30:33. Värdebärande egenskaper är byggnadernas: befintliga timmerstommar; långsmala eller rektangulära form; blottlagda timmerstommar; befintliga stående locklistpaneler och liggande spontpaneler i trä; befintlig fönstersättning; befintliga fönsterkarmar; befintliga fönsterbågar i trä med fasta spröjs av trä eller bly tillkomna innan 1950; befintliga fönsterrutor tillkomna innan 1950; enkla vitmålade fönsterfoder; profilerade fönsteröverstycken; dekorativa gavelfönster; befintliga dörrar och farstukvistar; lövsågade eller profilsågade detaljer på farstukvistar; dekorerade taktassar; grundmurar med synlig natursten. Stommen och formen på de bostadshus som uppförts innan 1930 men därefter väsentligen förändrats är värdefulla
  
• Samtliga knuttimrade ekonomibyggnader – djurhus, förvaringshus och verkshus uppförda innan 1930. Äldre knuttimrade ekonomibyggnader är en omistlig beståndsdel i byarnas karaktär och bör inte flyttas, rivas eller väsentligen förändras.
  
• Byggnader som bidrar till kringbyggda gårdstun. Oavsett ålder bör sådana byggnader inte rivas eller flyttas. Byggnader som är placerade med fasader mot en bygata bör hanteras särskilt varsamt, eftersom sådana byggnader påverkar hela byns karaktär.
  
• Särskilt värdefulla är de gårdar som är kringbyggda på alla fyra sidor och som helt sluter sig mot omgivningen
  
• Portlider och dörrar som leder in till gårdstunen. Många äldre dörrar till portlider har rika smidesdetaljer, en särskilt värdefull detalj.