Sundsnäs

Byarna som helhet, i synnerhet med avseende på bebyggelsens utbredning och samspelet mellan bebyggelse och odlingsmark kan berätta en mångfald av berättelser om livet i Dalarna och Leksand innan industrisamhällets genombrott på landsbygden. I det äldre bondesamhället, här menat som det av jordägande bönder dominerade samhälle som föregick industrisamhället på många platser i Dalarna, uppdelades av tradition såväl jord som byggnader mellan alla syskon i en syskonskara vid arvskifte. I Leksand och Övre Dalarna var de flesta därför småbrukare med egen gård och egen jord, något som är annorlunda gentemot många andra delar av Sverige, där en mindre andel av befolkningen faktiskt ägde jord. När befolkningen ökade, särskilt från och med 1700-talet, splittrades odlingsmarken i komplexa ägofigurer. Något som på sikt ledde till ett jordbruk med minskade marginaler och större känslighet för missväxt. Detta tvingade delar av befolkningen på arbetsvandringar med bisysslor, och gav upphov till bland annat ett utpräglat fäbodbruk. Den odlingsmark som fanns var livsviktig ekonomiskt, men även av stor social betydelse. Att ärva och äga jord ansågs mycket viktigt, och medförde viktiga demokratiska rättigheter och möjligheter, bland annat till att bedriva fäbodbruk och att ha rösträtt i sockenstämman.

Det finns specifika företeelser i landskapet i och kring byn som berättar om det äldre bondesamhället. Djurhållningen var förr en förutsättning för livsuppehället. Hur många djur man kunde hålla berodde på tillgången av bete och vinterfoder. Antalet djur styrde i sin tur, före konstgödningens tid, hur stor åkerareal man kunde hålla. Det rådde därför stor konkurrens om slåtter och bete och i stort sett all tillgänglig gräsmark utnyttjades för slåtter medan sämre mark brukades till bete. Hackslogar kallades de stenbundna fastmarker som inte var lämpliga att odla upp men som ändå gav tillräckligt så det var värt att slå. Förbättring av slåttermarkerna utfördes i den mån det var möjligt och man kan se spår av stenröjning. Den årliga slåttern skapade en mager mark som sällan eller aldrig fick tillskott av gödning och därmed gavs förutsättningar för en stor mångfald av växter, insekter och svamp. Varje liten rest av denna naturtyp är värd att förvalta då de ofta hyser hotade arter.

Idag har slåttermarken till stor del växt igen och en liten del har röjts upp till åker. I det som tidigare var öppen mark, åker och äng kan man idag ändå finna spåren av odlarmödan i form av rösen, åkerkanter, beskurna träd men även i själva artsammansättningen. I och runt byarna fanns förr stora arealer slåttermark men med dagens jordbruk är de nästan helt försvunna. De som finns kvar är därför värdefulla att värna.

För att dryga ut vinterfodret till djuren repades löven av träd eller så skars riset av från träd som rönn, sälg och björk. För att underlätta för löv- och risskörd beskars träden, hamlades, på den höjd som var lämplig. Lövfoderträden har kunnat bli mycket grova och gamla och är hemvist för en mångfald av arter. De kan kännas igen genom sin speciella form där grenarna ofta kapades mer än två meter över mark dit djuren inte nådde och det finns en tydlig hamlingszon med grenskott och knölar på stam och huvudgrenar.

Det var inte ovanligt att man planterade vårdträd på gårdarna. Det var ofta ädellövträd, som lönn, lind, alm, ek eller ask. Vårdträden skulle i äldre folktro beskydda gårdens invånare men kan även ha planterats för att exempelvis markera ett barns födelse.

Om fruktträd vårdas på rätt sätt kan de bli gamla och de kan vara värdefulla karaktärsskapare på gårdarna. Alléer, som kan vara enkelradiga eller dubbelradiga, förknippas ofta med högreståndsmiljöer, vilket det är knappt med i Leksands bymiljöer, men de kan även ha planterats längs vägarna för att ge vindskydd och skugga. De kan också ha använts för lövtäkt.

Kvarvarande öppna och hävdade betes- och odlingsmarker samt annan öppen mark söder om den äldre byklungan på näset är mycket betydelsefulla för förståelsen kring de sociala och ekonomiska förhållanden som präglade livet i byn i äldre tider och har därför mycket höga kulturvärden. Att jordbrukslandskapen hålls öppna och hävdade är mycket viktigt för byns karaktär.

Värden/var varsam med:

• Öppen och hävdad betes- och odlingsmark.
  
• Enbuskar, rösen och större stenar belägna på impediment i landskapet.
  
• Äldre odlingsrösen och gärdesgårdar av sten som konstruerats i samband med markberedningen.
  
• Synbara historiska gränser mellan olika inägor.

Bebyggelsens tillkomst och utveckling hänger samman med hur landskapets resurser kunde nyttjas. Just jordbruksmarken dikterade ofta hur gårdarna placerades i byn. Historiskt placerades många gårdar antingen i skogsbryn eller på karga höjdlägen mitt i odlingslandskapet. Detta beror på att sådana platser inte var lika användbara som odlingsmark. Gårdarnas placering i landskapet konstituerade sedan framväxten och utvecklingen av byns karaktär. Att den ålderdomliga karaktären med täta och dynamiskt framvuxna byar levt kvar så tydligt i Leksand beror på att 1700- och 1800-talens skiftesreformer påverkade byarna annorlunda här, än i övriga Sverige.

Byklungan på näset har en mycket tät och gyttrig karaktär med tätt belägna kringbyggda gårdar och en stor mängd hus. Åtminstone fem av gårdarna är dessutom belägna på samma sätt som vid storskiftet, som inträffade under 1820-talet men finns dokumenterat på storskifteskartan från år 1827. I synnerhet dessa gårdar (Sundsnäs 19:2, 8:1, 15:6, 22:13 och 11:4) har mycket lång kontinuitet på platsen och kan berätta om hur bebyggelsen framvuxit i förhållande till platsens sociala och ekonomiska förutsättningar. Bystrukturen bedöms ha särskilt kulturvärde.

Värden/var varsam med:

• Att flera äldre gårdar i byn är belägna på ungefär samma sätt som vid storskiftet, och sannolikt ännu längre tillbaka.
  
• Bebyggelsens organiskt framvuxna karaktär med gårdar på markerade lägen i förhållande till odlingslandskapen.

Från medeltiden och fram till 1900-talet knuttimrades de flesta byggnaderna i Övre Dalarna. Timmerhuskulturen präglas av månghussystemet. Istället för att bygga få och stora byggnader uppfördes många små och funktionsspecifika timmerbyggnader. Det fanns många sociala och praktiska fördelar med detta. De små byggnaderna var lätta att dela upp och flytta vid arvskifte. Råvaran fanns tillgänglig i överflöd. De flesta timmerhusen kan uppdelas i kategorierna bostadshus, djurhus, förvaringshus och verkshus.

Timmerhusen i Leksand och Övre Dalarna kännetecknas av utformningsmässig enkelhet, högkvalitativt virke och mycket gott hantverksutförande. De flesta husen byggdes av bönder efter gårdens behov, och med tiden utvecklades stor skicklighet i byggandet. Den stora skickligheten ledde till att timringskonsten också utvecklades till en viktig inkomstkälla för de »träkloka« Leksandsbor som begav sig på utsocknes arbetsvandringar. De ålderdomliga timmerhusen är idag en omistlig beståndsdel i vad som gör Leksands byar till speciella och trivsamma livsmiljöer. Här syns det att människor levt under mycket lång tid. Timmerhusen är byggda med omsorg i en lokal tradition som utvecklats och använts under flera hundra år, fram tills industrialismens intåg, mot 1800-talets slut och kring sekelskiftet år 1900.

I Sundsnäs finns flera kringbyggda gårdar där byggnadskicket i det äldre bondesamhället med timmerhus och månghussystem fortfarande återspeglas tydligt. Vid sidan av att många gårdar har äldre ekonomibyggnader bevarade finns även många välbevarade äldre bostadshus. De äldre timmerhusen i Sundsnäs är en omistlig källa till kunskap och förståelse om timmerhuskulturen i Leksand och har därför särskilt kulturvärde. Värdet förstärks av att de ålderdomliga byggnaderna utgör en väsentlig beståndsdel i Leksandsbygdens bebyggelsekaraktär, och ofta är uppförda med en enastående hantverksmässig och utformningsmässig kvalitet.

Värden/var varsam med:

• Att husen är byggda i trä eller knuttimrade, samt att de äldre husen ofta har en genomgående enkel karaktär utan onödiga utsmyckningar.
  
• De knuttimrade bostadshus som finns på fastigheterna Sundsnäs 21:1, Sundsnäs 11:4, Sundsnäs 22:13, Sundsnäs 13:1, Sundsnäs 7:2, Sundsnäs 15:6, Sundsnäs 8:1 samt Sundsnäs 19:2. Värdebärande egenskaper är byggnadernas: befintliga timmerstommar; långsmala eller rektangulära form; blottlagda timmerstommar; befintliga stående locklistpaneler eller liggande fasspontpaneler i trä; befintlig fönstersättning; befintliga fönsterkarmar samt befintliga fönsterbågar i trä med fasta spröjs av trä eller bly tillkomna innan 1950; befintliga fönsterrutor tillkomna innan 1950; profilerade fönsteröverstycken; dekorativa gavelfönster med lunettform; befintliga äldre dörrar; befintliga äldre farstukvistar med tillhörande fönster samt svarvade, lövsågade eller kontursågade detaljer; befintliga kallfarstukvistar; befintlig utformning beträffande tegeltak; befintliga skorstenar i tegel; dekorerade taktassar; inbyggda takfötter; befintliga spetsvinkliga stuprör; grundmurar med synlig natursten.
  
• Stommen och formen på alla de bostadshus som uppförts innan 1930 men därefter väsentligen förändrats är värdefulla.
  
• Samtliga knuttimrade ekonomibyggnader – djurhus, förvaringshus och verkshus uppförda innan 1930. Äldre knuttimrade ekonomibyggnader är en omistlig beståndsdel i byarnas karaktär och bör inte flyttas, rivas eller väsentligen förändras.
  
• Längor om två eller fler timrade ekonomibyggnader som står i kringbyggda gårdsformer är särskilt värdefulla. Lika så den tröskloge med klovtak som finns på fastigheten Sundsnäs 15:1.

Även om de äldre husen i Leksandsbygden är unika och i sina detaljer bär många olikheter som gör varje gård speciell, finns flera gemensamma nämnare som starkt påverkar bebyggelsens karaktär. Ofta framträder bebyggelsen som ett gytter av tätt placerade faluröda hus med likartad storlek och form. Det är denna karaktär som kanske starkast kännetecknar byarna, och de aspekter av bebyggelsen som bidrar till denna karaktär är därför särskilt värdefulla. Nästan alla hus i de äldre byklungorna är låga - sällan högre än två hela våningar. Många byggnader har dessutom en långsmal form eller bildar tillsammans långsmala längor som ingår i olika kringbyggda former. De flesta byggnaderna har också sadeltak med tegeltäckning. Att de flesta husen är färgade med falu rödfärg eller omålade i trä är också mycket viktigt för byarnas generella karaktär. Den faluröda färgen har dessutom historisk betydelse, då den präglat byarna i Övre Dalarna och Leksand sedan åtminstone 1800-talets senare hälft. Beträffande vita detaljer i form av exempelvis fönster, fönsterfoder, vindskivor och knutbrädor är detta värdefullt där det förekommer, eftersom även detta är en påtaglig beståndsdel i byns karaktär.

Värden/var varsam med:

• Den sammanhållna byggnadshöjden om högst två hela våningar.
  
• Att byggnaderna har en långsmal form, eller bildar långsmala enheter som tillsammans bildar kringbyggdhet.
  
• Tegel som takmaterial, i synnerhet befintliga enkupiga och tvåkupiga tegeltak.
  
• Den enhetligt förekommande ofärgade eller faluröda färgen. Avstå från att rödmåla naturligt grånade timmerhus. Dessa byggnader har en egen karaktär som i sig är värdefull, och som samspelar väl med sin omgivning även utan rödfärg.
  
• Vitmålade detaljer så som fönster, fönsterfoder, fönsteröverstycken, knutbrädor och vindskivor där de redan förekommer. Undvik att måla andra detaljer än fönster och fönsterfoder vita på äldre ekonomibyggnader, eftersom detta ej förekommit i någon större utsträckning historiskt.

I Sundsnäs finns två gårdar som fortfarande är kringbyggda på alla fyra sidor. Dessa gårdar är emellertid tillkomna efter storskiftet på 1820-talet. Övriga gårdar i den äldre byklungan är kringbyggda på två eller tre sidor om gårdstunet. De kringbyggda gårdarna återspeglar hur bebyggelsen vanligen ordnades i det äldre bondesamhället i Dalarna och har därför kulturvärden. Den kringbyggda gårdsformen började förekomma mot slutet av medeltiden, och utvecklades sedan mot den fyrkantsbyggda gårdsform som dominerade helt i Leksand under större delen av 1700- och 1800-talen. Traditionen med den kringbyggda gården uppstod sannolikt i syfte att skydda gårdstunet från väder och omgivning. Vissa av de gårdar som tidigare varit helt kringbyggda kom på grund av sociala och ekonomiska förändringar att utglesas från och med det sena 1800-talet. I Sundsnäs har detta endast förekommit i begränsad utsträckning, och mång av de kringbyggda gårdarna konstitueras av äldre timmerhus i månghussystem. Gårdar som tillkommit senare än storskiftet har emellertid ofta större fäjs eller ladugårdsanläggningar med vitputsad gjutmursdel för djuren. Den täta och slutna karaktären som utbildas bland gårdarna på näset utgör en värdefull och tydlig karaktär som är miljöskapande och trivsam. Kringbyggdhet är dessutom typiskt för Leksand och Övre Dalarna.

Värden/var varsam med:

• De fyrkantsbyggda gårdar som finns på fastigheterna Sundsnäs 21:1 och Sundsnäs 13:1, samt även gårdar som är kringbyggda på två eller tre sidor. I synnerhet de gårdar som finns på Sundsnäs 22:13 och Sundsnäs 11:4 (Olas).
  
• Byggnader som bidrar till kringbyggda gårdstun. Oavsett ålder bör sådana byggnader inte rivas eller flyttas. Byggnader som är placerade med fasader mot en bygata bör hanteras särskilt varsamt, eftersom sådana byggnader påverkar hela byns karaktär.
  
• Portlider och dörrar som leder in till gårdstunen.

Under 1800-talet kom den industrimässiga sågindustrin att erbjuda billigare sågade trävaror, något som i hög utsträckning kom att påverka Övre Dalarnas byggnadskultur. I Leksandsbyarna ledde utvecklingen bland annat till att det blev vanligare med exempelvis utsmyckade farstukvistar och på sikt även trähusbyggande med nya tekniker. I vissa byar sammanföll den ökade tillgången på sågade trävaror med ett ökat relativt välstånd. I vissa av byarna tillkom i samband med detta nya större manbyggnader i form av exempelvis korsplanshus samt nya och större ekonomibyggnader för djurhållning och jordbruk. Flera av gårdarna i byn uppvisar spår av förändring till följd av det sena 1800-talets välståndsökning. På näset i Sundsnäs finns en gård som i sin helhet tillkommit under det sena 1800-talet, med tidstypiskt korsplanshus som manbyggnad och ett ladugårdskomplex i form av en långsmal länga med sammanlänkade byggnader varav flera är äldre timmerhus. Det förekommer även ett par ladugårdskomplex med gjutmursdel eller tegeldel för djuren, samt många farstukvistar i snickarglädjestil sannolikt tillkomna under 1800-talets senare hälft. De gårdar, byggnader och detaljer som nämns ovan kan berätta om viktiga samhällsförändringar som inträffade i Leksandsbygden under 1800-talet senare hälft, och har därför särskilt kulturvärde.

Värden/var varsam med:

• Byggnadernas befintliga form, volym, takform och takvinkel.
  
• Befintlig utformning beträffande vindskivor, spetsvinkliga stuprör samt enkupiga- eller tvåkupiga lertegeltak på bostadshus. Befintliga skorstenar.
  
• Befintlig utformning beträffande fasader med liggande och stående fasspontpanel, stående slätpanel samt locklistpanel. Förhållandet mellan stående och liggande element i fasadkompositionen. Befintliga slätputsfasader. Befintliga tegelmurar och gjutmurar på ladugårdsanläggningar.
  
• Byggnadernas befintliga faluröda färgsättning.
  
• Befintliga profilsågade och lövsågade fasaddetaljer i form av exempelvis listverk och vindskivor, fönsteromfattningar och dekorerade taktassar.
  
• Befintliga äldre träfönster: befintliga fönsterkarmar; befintliga fönsterbågar i trä med fasta spröjs av trä eller bly tillkomna innan 1950; befintliga fönsterrutor tillkomna innan 1950; fönsteromfattningar; profilerade fönsteröverstycken; dekorativa gavelfönster.
  
• Befintliga brädklädda dörrar, parspegeldörrar och farstukvistar i snickarglädjestil, samt glasverandor. Befintlig färgsättning beträffande farstukvistar och ytterdörrar.
  
• Befintliga överljus ovan dörrar.

Särskilt i den södra delen av byn finns ett antal välbevarade småhus och sommarnöjen från 1900-talets första hälft. Välbevarade småhus från 1900-talets första hälft kan exempelvis berätta om hur industrisamhället kom att förändra sysselsättningen för många i socknen – fler kom att försörja sig helt eller delvis på löneyrken, vilket ledde till att bostadshus utan jordbruk kunde uppföras. Sommarnöjen kan berätta om den historiska turismen i

Leksandsbygden och har ofta mycket höga utformningsmässiga kvaliteter. Byggnader från 1900-talets första hälft kan även berätta om 1900-talets byggnadskonst i en bred bemärkelse, samt hur man ofta genom faluröd färgsättning och materialval åtminstone delvis förhöll sig till landskapet och byarnas kulturhistoriska värden.

På fastigheten Sundsnäs 10:5 finns ett sommarnöje med huvudbyggnad uppfört kring år 1969. Sommarnöjet är sannolikt konstruerat av ditflyttade äldre timmerstommar som framträder som mycket ålderdomliga. Husen kan berätta om timmerhuskulturens återuppväckelse under 1900-talet, dalaromantiken och den historiska turismen i Leksandsbygden. Samtliga byggnader på fastigheten bedöms därför ha särskilt kulturvärde.

På fastigheten Sundsnäs 10:17 finns en småbrukargård med bostadshus och en vinkelställd ladugårdslänga som tillkom 1934. Båda husen är faluröda med vita knutar, och bostadsbyggnaden har dessutom spröjsade fönster. Likartade gårdar brukar sällan framlyftas som exempel på 1930-talets arkitektur, men likartade gårdar är mycket vanliga i Leksand. Gården utgör ett gott exempel på det tidiga 1900-talets småbrukarfastigheter i Leksand och bedöms därför ha kulturvärden. Ett par likartade gårdar längs landsvägen norrut bedöms också ha kulturvärden av samma anledningar. Värdet förstärks av att byggnaderna uppförts i en lågmäld stil, med faluröda fasader som sammansmälter väl den äldre bebyggelsen i landskapsbilden som stort.

Längs Siljansnäsvägen finns även några ytterligare modernistiska timmervillor som kan berätta om timmerhuskulturens återuppväckelse under 1900-talet. Dessa byggnader bedöms ha kulturvärden.

Värden/var varsam med:

• Byggnadernas befintliga takform, takvinkel, stomme och form.
  
• Befintlig utformning beträffande faluröd locklistpanel. Befintliga fasader som också är byggnadens timmerstomme.
  
• Befintlig färgsättning beträffande detaljer och byggnaden som helhet.
  
• Befintlig utformning beträffande takvariant, takmaterial, takutsprång och skorstenar.
  
• Befintliga ursprungliga dörrar och fönster.
  
• Befintlig ursprungliga farstukvistar.

Leksands socken är stor och kuperad, varför resor till Kyrkudden ofta företogs via vattenvägarna i äldre tider. Vid Näsets östra strand finns ett gammalt kyrkbåthus med lider. Kyrkbåthusen kan berätta om de speciella färdtraditioner som präglade Siljansbygden och Leksand i äldre tider. Färden till och från kyrkan, samt deltagande i det kyrkliga livet var en viktig del av det sociala livet i byarna. Traditioner och seder som omger detta är därför viktiga för förståelsen av det äldre bondesamhället.

Värden/var varsam med:

• Kyrkbåthuset i sin helhet.