Västanvik
Västanvik är utdragen by vid Östervikens västra strand, med byn Karlsarvet i söder och byn Grytnäs i norr. Byn innefattar dels en äldre bykärna med hästskoform, dels nyare villabebyggelse på gammal åkermark norr och söder om denna.
Västanvik och huvudbyklungan från Kyrkudden. Foto: Kristoffer Ärnbäck, Dalarnas museum.
Västanvik är en hästskoformad klungby belägen vid Östervikens västra strand, med byn Karlsarvet i söder och byn Grytnäs i norr. Mellan byarna finns områden med odlingsmark som avgränsar de olika byarna från varandra. Odlingsmarkerna kring Västanvik har dock delvis bebyggts under 1900-talet. Bebyggelsen som tillhör Västanvik tar vid med Västanviks folkhögskola i söder, och löper vidare norrut över småbrutna jordbrukslandskap söder om Båthusbäckens ravin, till den äldre hästskoformade byklungan, och sedan norrut genom mindre ytor med öppet odlingslandskap till ett nytillkommet villaområde. Byn är belägen i en solig sluttning mot Österviken, och innefattar större sammanhängande områden med öppen jordbruksmark, främst kring den äldre byklungan. Särskilt framträdande är den bördiga, öppna odlingsmark som ligger mellan byn och Österviken. I norr övergår marken närmast Österviken i en mer småbruten karaktär som har bebyggts med bland annat en campingplats, villor, sommarnöjen och Jobs Handtryck. Västanvik är riksintresse för kulturmiljövården.
Riksintresse för kulturvården: W (K) 29 44 Västanvik, Leksand.
Historik
Västanvik ligger i Härads fjärding i Leksands socken. Västanvik förekommer i skrift från 1500-talet. Bynamnet avser dess läge väster om Österviken. Vid storskiftet kring 1820 fanns 51 gårdar i byn. Byn ligger i Leksands kommun, som ursprungligen bildades som Leksands landskommun 1863. År 1971 ombildades landskommunen till Leksands kommun. År 1974 uppgick Siljansnäs och Åls kommuner i Leksands kommun.
Äldre byklunga i hästskoform
Den ursprungliga äldre byklungan är belägen i en östsluttning och har en distinkt hästskoform som omgärdar en yta med öppen odlingsmark. I väster finns höglänt skogsmark och stigar mot fäbodarna Granberg och Ingelsbjörken. I övriga riktningar möter byklungan odlingslandskap som delvis avskärmar och agerar buffertzon mot nyare bebyggelse. Odlingslandskapet är i hög grad öppet mot nordöst och mer småbrutet söderöver. Bygatusystemet utgår från en genomlöpande bygata i samma form, från vilken mindre bygator förgrenar sig vid tre trekantsformade bytorg. Österut genomskärs byn av den större Siljansnäsvägen, som delvis inramas av den äldre bebyggelsen. Byns läge i den sluttande terrängen erbjuder många vackra siktlinjer över Österviken och Kyrkudden vid Leksands-Noret.
Tätt bebyggd med kringbyggda gårdar
Den äldre byklungan är tätt bebyggd och vissa gårdar har fortfarande en ålderdomlig fyrkantsform med delvis bevarat månghussystem. Goda exempel på detta återfinns bland annat på gårdar belägna på fastigheterna Västanvik 50:12, Västanvik 99:8, Västanvik 59:1 och Västanvik 91:1. Det finns även många gårdar där en eller flera sidor av gårdstunet utglesats och där större ladugårdar och ekonomibyggnader ersatt flera äldre byggnader från och med 1800-talets slut. De flesta av dessa ekonomibyggnader har långsmal form, sadeltak med tvåkupigt taktegel, spröjsade tvåluftsfönster där fönster förekommer, svartmålade eller faluröda trädörrar, enkel rödfärgad liggpanel och även rödmålade detaljer så som vindskivor och knutbrädor. Finns vitmålade detaljer rör det sig främst om fönsteromfattningar. Exempel på detta återfinns bland annat på gårdar på fastigheterna Västanvik 74:1, Västanvik 51:6, Västanvik 87:13 och Västanvik 63:1. I den sydvästra delen av byn finns flera stora ladugårdslängor och ekonomibyggnader som är vända med långsidan mot bygatan, vilket skapar ett smalt och slutet gaturum på toppen av den sluttande bygatan. Beträffande bostadshus är olika former av korsplanshus och parstugor vanligt. På vissa gårdar förekommer även enkelstugor. På många gårdar finns fler än ett bostadshus.
De flesta husen i byn, särskilt bostadshusen, har genomgått moderniseringar och förändringar under 1900-talet. Särskilt vanligt tycks det ha varit med fönsterbyten och tilläggsisoleringar. Nästan alla hus i byn är byggda i trä, med rödfärgad eller naturligt grånad fasad. I ravinlandskapet söder om byn finns ett antal ekonomibyggnader tillhörande gårdar i byklungans södra del. Ekonomibyggnaderna innefattar bland annat härbren och smedjor? av hög ålder? som kan berätta om månghussystemet och hur byggnader med olika funktioner placerades på olika platser i byn och landskapet.
Konstnärskoloni och turism
Från och med 1800-talet etablerades konstnärskolonier i byar runt om Leksand. Västanvik var en av de byar dit många konstnärer flyttade, främst under 1940-talet. Hit flyttade bland annat konstnärerna Kjell Löwenadler, Hans Prins och Dagmar Lodén, samt även visdiktaren Lillebror Söderlundh, Gocken Jobs och hennes bror Per samt hustrun Eva Jobs. Konstnärerna sysslade med musik, bildvävnader, textiltryck och keramik. Jobs textiltryck finns fortfarande kvar, med ett bostadshus ritat av Erik och Tore Alsén invid Österviken, och den karaktäristiska men numer nedlagda Jobsboden med tillhörande faluröd funkislada med fönsterband i takfoten längs vägen mot Grytnäs. På Gudmunsgården, Västanvik 105:2, fanns ett pensionat 1927-1950. Pensionatet hänger samman med turismen i Leksandsbygden under 1900-talet, och kan tillsammans med campingplatsen nordöst om bykärnan berätta om denna företeelse.
Anläggningar och bygemenskap
Vid Östervikens strand finns några båthus och Roddens hus, en större byggnad belägen vid en mindre båthamn. Kyrkbåtsrodd och kapprodd har varit viktigt i Västanvik under historien och under 1900- och 2000-talen. Väster om byn finns en ishockeyplan som nyttjades av byalag i hockey från mitten av 1900-talet och framåt. Både kapprodd och hockey har haft historisk betydelse för bygemenskapen, och kvarvarande anläggningar kan berätta om det sociala livet i byn under äldre tider och idag. En annan byggnad som kan berätta om byns gemensamma frågor och hur de löstes är den brandstation med nationalromantiskt dekorerat slangtorn som finns vid det nordligast belägna bytorget i byklungan. Byggnaden är uppförd för byns brandväsende 1933, och togs ur bruk när detsamma upplöstes 1967. Vid samma bytorg finns även en bagarstuga. Söderut, vid det mellersta av de tre bytorget, finns en bystuga som tidigare var skola.
Folkhögskolan
I den södra delen av byn finns Västanviks folkhögskola, ursprungligen kallad Carlborgssons gård, som grundades av Sveriges Dövas Riksförbund 1969. Då hade Dalabygdens Dövförening bedrivit ungdomsverksamhet på platsen sedan 1961. Eftersom folkhögskoleverksamheten krävde en huvudman drevs skolan som en filial till Fornby folkhögskola fram till 1978. På skolan finns idag flera karaktäristiska byggnader som är tidstypiska för 1960- och 1970-talen samtidigt som de återknyter till nationalromantikens uppfattning om den äldre byggnadskulturen. Det förhållande är vanligt i Leksand och tar sig bland annat uttryck genom att byggnaderna är uppförda i liggtimmer, i en långsmal form och i högst två våningar. Det förekommer även detaljer som fönsterluckor, blyspröjsade fönster, vitputsade skorstenar och trädörrar med diamantmönster.
Nybyggnad under 1900-talet och laga skifte i byarna
Byarna längs Östervikens västra strand, Karlsarvet, Västanvik, Grytnäs och Sundsnäs genomgick laga skifte mellan 1926 och 1940. Som ett resultat av detta omfördelades och koncentrerades odlingsmarken i nya större skiften. Vissa gårdar flyttade ut från byklungorna till enskilda lägen i odlingslandskapet. En sådan gård finns bland annat längst norrut i byn på fastigheten Västanvik 111:2. Gården består av en för det tidiga 1900-talet tidstypisk sammanhållen vinkellänga med ekonomibyggnader som är sammanbyggda med ett bostadshus. Söder och norr om den äldre byklungan finns två större områden med villabebyggelse uppförda under 1900-talet och framåt. Här finns modernistiska timmervillor, enplanshus med röd panel och enstaka souterrängvillor. Byggnaderna är med få undantag tidstypiska för den tid de uppfördes, med undantag att de iklätts en röd panel eller byggts i liggtimmer. Det är vanligt att gårdarna avgränsas med hjälp av gärdesgårdar. Obebyggda områden är anordnad som tomtmark.
Värden
Nedan beskrivs de värden som byarna bedöms besitta. I detta kulturmiljöprogram beskrivs kulturhistoriska och estetiska värden.
I Västanvik är den tätbyggda hästskoformade byklungan med sitt speciella bygatusystem särskilt värdefull. Detta eftersom den distinkta formen med öppen odlingsmark i mitten och ett tätt pärlband av gårdar runtomkring är karaktärsfull och speciell för Västanvik. Byns karaktär hänger också samman med det omgivande öppna odlingslandskapet, som påverkat placeringen av såväl enskilda gårdar som byn i stort historiskt. Det öppna odlingslandskapet markerar dessutom historiska avgränsningar mot de angränsande byarna Karlsarvet och Grytnäs. Särskilt värdefulla är de öppna landskapsavsnitt som finns mellan Österviken och den äldre byklungan samt de landskapsavsnitt som åtskiljer byn från Karlsarvet i söder och Grytnäs i norr.
I Västanvik finns fortfarande flera kringbyggda gårdar med intakt fyrkantsform vilket är värdefullt. Detta eftersom gårdarna är uppförda på ett sätt som varit vanligt i Leksand åtminstone sedan 1700-talet. Kringbyggdheten är även ett värdefullt karaktärsdrag som är typiskt för byarna, och som bidrar med en miljöskapande täthet och trivsam slutenhet. Särskilt värdefulla är de gårdar där det fortfarande finns äldre timmerbyggnader, eftersom dessa är anknutna till timmerhuskulturens månghussystem, som är mycket karaktäristiskt för Övre Dalarna och Leksand. Särskilt framträdande exempel på kringbyggda gårdar med fyrkantsform finns på fastigheterna Västanvik 50:12, Västanvik 99:8, Västanvik 59:1 och Västanvik 91:1. Där välbevarade äldre bostadshus finns är dessa särskilt värdefulla. Många äldre bostadshus har emellertid förändrats under 1900-talets senare hälft.
Det finns även flera gårdar med härbren som är placerade utanför gårdsfyrkanten, något som återspeglar månghussystemet och dess funktionsuppdelade byggnadsskick. I härbret förvarades de mest värdefulla ägodelarna, så som utsäde och mat, varför byggnadstypen ofta placerades utanför gårdsfyrkanten så att den skyddades vid brand. I samma tradition placerades även brandfarliga byggnader så som smedjor och torkhus utanför gårdsfyrkanterna, så att de inte riskerade eldsvådor vid gården. I Västanvik finns härbren finns kvar ofta invid gårdarna, men utanför gårdsfyrkanten. Exempel finns bland annat på fastigheterna Västanvik 50:12 och 63:1. Bevarade smedjor finns bland annat vid Båthusbäcken, i ravinen söder om byn. Där fanns i äldre tider även torkhus, skvaltkvarn och potatiskvarn.
Att vissa gårdar delvis är utglesade och att äldre timmerhus på vissa gårdar är utbytta mot större ekonomibyggnader i slutna längor återspeglar hur den äldre kringbyggda gården kom att förändras från och med 1800-talets slut och i industrisamhället. Spåren av denna förändring är också värdefulla eftersom de kan berätta mycket om bebyggelsen i Leksands byar som de ser ut idag, och skapa förståelse för de förändringsfaktorer som påverkat bygden under 1900-talet. Större ladugårdskomplex som angränsar till bygatusystemet och därigenom bildar smala och slutna gaturum är också värdefulla eftersom de är viktiga för byns karaktär. Detta är särskilt framträdande i den södra delen av byklungan, där det finns många längor med ekonomibyggnader som angränsar mot bygatan och därigenom bildar ett slutet bygaturum. I Västanvik genomfördes laga skifte under 1920- och 1930-talen, vilket medförde att vissa gårdar flyttade ut till nya lägen i jordbrukslandskapet. Även denna förändring kan berätta om industrisamhällets påverkan på de äldre bymiljöerna och skapa insikt om varför vissa byar förändrats under 1900-talet.
Ett av de tydligaste spåren från de konstnärer som etablerade sig i Västanvik under 1900-talet är Jobs handtryck, med tryckeri och bostadshus i timmer, det senare ritat av Erik och Tore Alsén. Byggnaden är i sin helhet mycket värdefull, bland annat eftersom den kan berätta om konstnärerna i Västanvik under 1900-talet. Därutöver är anläggningens utformning speciell och värdefull eftersom den är modernistisk men återknyter till den äldre timmerhuskulturen genom valet av timmer som byggnadsmaterial. Denna form av lokalt anpassad modernism förekom i Leksand under 1900-talet och berättar om en vilja till att anpassa den moderna kulturen till de lokala förutsättningarna. Även på Leksands folkhögskola finns byggnader som är uppförda i en variant av lokalt anpassad modernism. Även dessa byggnader är värdefulla eftersom de kan berätta om hur 1900-talets byggnadskultur mottogs och anpassades efter lokala förhållanden i Leksand. Jobsboden i norra delen av byn och den angränsande faluröda funkisladan med fönsterband i takfoten är också värdefulla eftersom de återspeglar konstnärslivet i Västanvik under 1900-talet.
I Västanvik finns också flera anläggningar som är kopplade till gemensamma angelägenheter och det sociala livet i byn. Däribland bagarstuga, brandstation, bystuga (före detta skola), båthus och hockeyrink. Dessa anläggningar kan berätta om livet i byn och dess sociala aspekter historiskt, och är därför värdefulla.
Även om de äldre husen i Leksand är unika och i sina detaljer bär många olikheter som gör varje gård speciell, finns flera gemensamma nämnare som starkt påverkar bebyggelsens karaktär. Ofta framträder bebyggelsen som ett gytter av tätt placerade röda hus med likartad storlek och form. Det är denna karaktär som kanske starkast kännetecknar byarna, och de aspekter av bebyggelsen som bidrar till denna karaktär är därför särskilt värdefulla. Nästan alla hus i de äldre byklungorna är låga - sällan högre än två hela våningar. Många byggnader har dessutom en långsmal form eller bildar tillsammans långsmala längor som ingår i olika kringbyggda former. De flesta byggnaderna har också sadeltak med tegeltäckning. Att de flesta husen är färgade med falu rödfärg eller omålade i trä är också mycket viktigt för byarnas generella karaktär. Den faluröda färgen har dessutom historisk betydelse, då den präglat byarna i Övre Dalarna och Leksand sedan åtminstone 1800-talets senare hälft. Beträffande vita detaljer i form av exempelvis fönster, fönsterfoder, vindskivor och knutbrädor är detta värdefullt där det förekommer, eftersom även detta är en påtaglig beståndsdel i byns karaktär.
- Det befintliga bygatusystemet och de tre bytorgen.
- Öppen odlingsmark i och omkring den äldre byklungan, särskilt den öppna marken i »hästskon« samt mellan byn och Österviken.
- Vårdträd, exempelvis finns en större ek på fastigheten Västanvik 50:12.
- Kringbyggda gårdstun, både sådana som är helt kringbyggda och utglesade från och med 1800-talets slut är värdefulla. Gårdstunen bör inte ytterligare utglesas, men kan eventuellt förtätas med nya byggnader där det in på 1900-talet fortfarande funnits byggnader som därefter borttagits. Särskilt viktigt är att vara varsam med de sidor av gårdstunen som vetter mot en bygata, eftersom dessa tillsammans bildar karaktäristiska slutna och smala bygaturum.
- Välbevarade äldre trähus – både manbyggnader och ekonomibyggnader uppförda innan 1940. Särskilt värdefulla karaktärsdrag på sådana hus är ofta: sadeltak med enkupigt eller tvåkupigt taktegel, blottlagda timmerstommar, locklistpaneler äldre än 1950, kilsågade lockpaneler, liggande paneler äldre än 1930, snickrade dörrar äldre än 1950, två- eller trelufts träfönster med äkta trä- eller blyspröjs äldre än 1950, tegelskorstenar, farstukvistar med eller utan profilsågade detaljer, profilerade fönsteröverstycken, takutsprång med dekorativa sparrar och grundmurar med synlig natursten. Visa särskilt stor varsamhet vid hantering av de ytterst få oförändrade parstugor, enkelstugor och sidokammarstugor som finns kvar i byn.
- Äldre ekonomibyggnader i timmer som är uppförda utanför gårdstunet, härbren, smedjor, båthus, kvarnar och torkhus. Sådana byggnader bör bevaras på befintlig plats.
- Den befintliga utformningen av Jobs Handtryck, både bostadshuset och tryckeriet, samt Jobsboden med tillhörande funkislada och de timrade byggnaderna på Västanviks folkhögskola.
- Den sammanhållna byggnadshöjden om högst två hela våningar.
- Att byggnaderna har en långsmal form, eller bildar långsmala enheter som tillsammans bildar kringbyggdhet.
- Att byarna är tätt bebyggda, och att husen står tätt intill varandra.
- Tegel som takmaterial, i synnerhet befintliga enkupiga och tvåkupiga tegeltak.
- Den enhetligt förekommande ofärgade eller faluröda färgen. Avstå från att rödmåla naturligt grånade timmerhus. Dessa byggnader har en egen karaktär som i sig är värdefull, och som samspelar väl med sin omgivning även utan rödfärg.
- Vitmålade detaljer så som fönster, fönsterfoder, fönsteröverstycken, knutbrädor och vindskivor där de redan förekommer. Undvik att måla andra detaljer än fönster och fönsterfoder vita på ekonomibyggnader, eftersom detta ej förekommit i någon större utsträckning historiskt.
Karta över kulturmiljöer
I kartan kan du ta del av rapporterna för de olika byarna eller områdena. Du kan även se rekommendationer och riktlinjer genom att söka efter en fastighet eller leta dig fram i kartan.
- I nedre högra hörnet kan du välja vilka kartlager som du vill se. Du kan välja att visa ett eller flera lager samtidigt.
- Verktygen till vänster använder du för att till exempel zooma in eller ut och för att mäta avstånd.
- Överst i kartan finns en sökruta. Här kan du söka efter en specifik adress eller fastighet.
- I det övre högra hörnet finns verktyg som du kan använda för att spara, skriva ut eller dela kartan.
Teckenförklaring till kartan
Kulturmiljökartan redovisar en klassificering av miljöer och bebyggelse enligt följande:
- Röda områden markerar större landskapsavsnitt och bebyggelseområden med kulturvärden eller mycket höga kulturvärden. Värdebärande egenskaper inom dessa områden kan exempelvis vara byggnaders färgsättning, skala och form, sammanhållen byggnadshöjd eller jordbrukslandskapets öppna och hävdade karaktär.
- Lila områden markerar gårdar, byggnader, odlings- eller betesmark och bebyggelseområden som bedöms ha kulturvärden.
- Blå områden markerar gårdar, byggnader, odlings- eller betesmark och bebyggelseområden som bedöms ha särskilt kulturvärde.
Viktigt om bedömningar
Den inventering som ligger till grund för detta kulturmiljöprogram är översiktlig och inkluderar i detalj endast den bebyggelse som bedömts som välbevarad, och/eller representativ för en berättelse som är viktig eller framträdande i Leksands kommun.
De värden som listas på hemsidan och i rapporten utgör ett kunskapsunderlag och är inte juridiskt bindande. Prövningen av de kulturvärden som konstateras i förhållande till en given förändringsprocess sköts av kommunen i exempelvis bygglovsärenden eller detaljplanering. Kommunen är enligt Plan och bygglagen (2010:900) den part som är ansvarig för att göra avvägningar mellan olika allmänna och enskilda intressen.
Du kan läsa mer om planeringsprocessen och avvägningar mellan allmänna och enskilda intressen i Plan och bygglagen, eller på Boverkets hemsida PBL Kunskapsbanken, där lagen förklaras mer ingående och tydligt i sitt sammanhang.
Plan och bygglagen
Länk till annan webbplats, öppnas i nytt fönster.
Sidan uppdaterad: