Rältlindor

Byarna som helhet, i synnerhet med avseende på bebyggelsens utbredning och samspelet mellan bebyggelse och odlingsmark kan berätta en mångfald av berättelser om livet i Dalarna och Leksand innan industrisamhällets genombrott på landsbygden. I det äldre bondesamhället, här menat som det av jordägande bönder dominerade samhälle som föregick industrisamhället på många platser i Dalarna, uppdelades av tradition såväl jord som byggnader mellan alla syskon i en syskonskara vid arvskifte. I Leksand och Övre Dalarna var de flesta därför småbrukare med egen gård och egen jord, något som är annorlunda gentemot många andra delar av Sverige, där en mindre andel av befolkningen faktiskt ägde jord. När befolkningen ökade, särskilt från och med 1700-talet, splittrades odlingsmarken i komplexa ägofigurer. Något som på sikt ledde till ett jordbruk med minskade marginaler och större känslighet för missväxt. Detta tvingade delar av befolkningen på arbetsvandringar med bisysslor, och gav upphov till bland annat ett utpräglat fäbodbruk. Den odlingsmark som fanns var livsviktig ekonomiskt, men även av stor social betydelse. Att ärva och äga jord ansågs mycket viktigt, och medförde viktiga demokratiska rättigheter och möjligheter, bland annat till att bedriva fäbodbruk och att ha rösträtt i sockenstämman. Det finns specifika företeelser i landskapet i och kring byn som berättar om det äldre bondesamhället. Djurhållningen var förr en förutsättning för livsuppehället. Hur många djur man kunde hålla berodde på tillgången av bete och vinterfoder. Antalet djur styrde i sin tur, före konstgödningens tid, hur stor åkerareal man kunde hålla. Det rådde därför stor konkurrens om slåtter och bete och i stort sett all tillgänglig gräsmark utnyttjades för slåtter medan sämre mark brukades till bete.

Hackslogar kallades de stenbundna fastmarker som inte var lämpliga att odla upp men som ändå gav tillräckligt så det var värt att slå. Förbättring av slåttermarkerna utfördes i den mån det var möjligt och man kan se spår av stenröjning. Den årliga slåttern skapade en mager mark som sällan eller aldrig fick tillskott av gödning och därmed gavs förutsättningar för en stor mångfald av växter, insekter och svamp. Varje liten rest av denna naturtyp är värd att förvalta då de ofta hyser hotade arter.

Idag har slåttermarken till stor del växt igen och en liten del har röjts upp till åker. I det som tidigare var öppen mark, åker och äng kan man idag ändå finna spåren av odlarmödan i form av rösen, åkerkanter, beskurna träd men även i själva artsammansättningen. I och runt byarna fanns förr stora arealer slåttermark men med dagens jordbruk är de nästan helt försvunna. De som finns kvar är därför värdefulla att värna.

För att dryga ut vinterfodret till djuren repades löven av träd eller så skars riset av från träd som rönn, sälg och björk. För att underlätta för löv- och risskörd beskars träden, hamlades, på den höjd som var lämplig. Lövfoderträden har kunnat bli mycket grova och gamla och är hemvist för en mångfald av arter. De kan kännas igen genom sin speciella form där grenarna ofta kapades mer än två meter över mark dit djuren inte nådde och det finns en tydlig hamlingszon med grenskott och knölar på stam och huvudgrenar.

Det var inte ovanligt att man planterade vårdträd på gårdarna. Det var ofta ädellövträd, som lönn, lind, alm, ek eller ask. Vårdträden skulle i äldre folktro beskydda gårdens invånare men kan även ha planterats för att exempelvis markera ett barns födelse.

Om fruktträd vårdas på rätt sätt kan de bli gamla och de kan vara värdefulla karaktärsskapare på gårdarna. Alléer, som kan vara enkelradiga eller dubbelradiga, förknippas ofta med högreståndsmiljöer, vilket det är knappt med i Leksands bymiljöer, men de kan även ha planterats längs vägarna för att ge vindskydd och skugga. De kan också ha använts för lövtäkt.

Sjöbotten är i sin helhet ett av människan konstruerat odlingslandskap. Platsen är som ovan nämnt en dränerad sjöbotten till den gamla sjön Rällen. Den bördiga odlingsmarken brukades av bönder från flera olika byar, och nästan alla bönder i Djura hade tidigare ett eller flera skiften i området. Innan storskiftet brukades marken enligt Karl Erik Forsslund i tegar som var så smala att alla bönder behövde slå samma dag för att inte förstöra grannens skörd. Det öppna och hävdade odlingslandskapet som sträcker sig över Sjöbotten är som helhet mycket värdefullt eftersom det kan berätta mycket om jordbruket och livsvillkoren i Leksand och Djura i äldre tider. De lador, diken och synliga gränsstrukturer som finns kvar i landskapet kan berätta om markanvändningen och odlingslandskapet förändring efter storskiftet och är därför särskilt värdefulla. Förekomsten av olika former av lador blir allt mer ovanlig och flera sådana byggnader har sedan 1970-talet avlägsnats. Om fler lador försvinner riskerar landskapets karaktär att ytterligare urvattnas, vilket försvårar ovannämnda berättelses läsbarhet. Norr om byn finns mer småbrutna odlingsmarker, och mellan sjöarna Molnbyggen och Kvarntjärn fanns tidigare slåttermark, denna yta har dock ej inventerats.

Värden/var varsam med:

• Det speciella och omfattande hävdade odlingslandskapet på Sjöbotten, samt Sjöbotten som helhet i form av ett konstruerat odlingslandskap.
  
• Befintliga lador, diken och synliga gränsstrukturer i odlings­landskapet.

Bebyggelsens tillkomst och utveckling hänger samman med hur landskapets resurser kunde nyttjas. Just jordbruksmarken dikterade ofta hur gårdarna placerades i byn. Historiskt placerades många gårdar antingen i skogsbryn eller på karga höjdlägen mitt i odlingslandskapet. Detta beror på att sådana platser inte var lika användbara som odlingsmark. Gårdarnas placering i landskapet konstituerade sedan framväxten och utvecklingen av bystrukturens karaktär. Att den ålderdomliga karaktären med täta och dynamiskt framvuxna byar levt kvar så tydligt i Leksand beror på att 1700- och 1800-talens skiftesreformer påverkade byarna annorlunda här, än i övriga Sverige. I Rältlindor är bebyggelsen koncentrerad till sluttningslägen i en dalgång mellan höjder i nordöst respektive sydväst. Bebyggelsen, som består av två klungor med radbykaraktär i öster och klungbykaraktär i väster åtskiljs av Rältaån. Det är tydligt att den äldre bebyggelsen i båda dessa klungor är organiskt framvuxen och lokaliserad med hänsyn till det värdefulla odlingslandskapet på Sjöbotten i sydöst. Byn är bitvis mycket tät med bland annat ekonomibyggnader som sluter sig mot byvägarna. Den organiskt framvuxna och tätt bebyggda bymiljön är typisk för Leksand och Övre Dalarna och bidrar till att byn är trivsam och vacker att vistas i. Bystrukturen är också värdefull eftersom den kan berätta om hur byn utvecklas i samklang med odlingslandskapet och om de förutsättningar som historiskt styrt bebyggelseutvecklingen i Leksand och Djurabygden.

Värden/var varsam med:

• Byklungornas organiskt framvuxna karaktär på sluttningar utanför odlingslandskapet Sjöbotten.
  
• Områden där husen och gårdarna står tätt intill varandra och därigenom bidrar till att bebyggelsen framträder som ett tätt »gytter« i landskapet. Ekonomibyggnader som står tätt intill bygatusystemet.

Från medeltiden och fram till 1900-talet knuttimrades de flesta byggnaderna i Övre Dalarna. Timmerhuskulturen präglas av månghussystemet. Istället för att bygga få och stora byggnader uppfördes många små och funktionsspecifika timmerbyggnader. Det fanns många sociala och praktiska fördelar med detta. De små byggnaderna var lätta att dela upp och flytta vid arvskifte. Råvaran fanns tillgänglig i överflöd. De flesta timmerhusen kan uppdelas i kategorierna bostadshus, djurhus, förvaringshus och verkshus.

Timmerhusen i Leksand och Övre Dalarna kännetecknas av utformningsmässig enkelhet, högkvalitativt virke och mycket gott hantverkutförande. De flesta husen byggdes av bönder efter gårdens behov, och med tiden utvecklades stor skicklighet i byggandet. Den stora skickligheten ledde till att timringskonsten också utvecklades till en viktig inkomstkälla för de »träkloka« Leksandsbor som begav sig på utsocknes arbetsvandringar. De ålderdomliga timmerhusen är idag en omistlig beståndsdel i vad som gör Leksands byar till speciella och trivsamma livsmiljöer. Här syns det att människor levt under mycket lång tid. Timmerhusen är byggda med omsorg i en lokal tradition som utvecklats och använts under flera hundra år, fram tills industrialismens intåg, mot 1800-talets slut och kring sekelskiftet år 1900. I Rältlindor finns flera gårdar med såväl äldre timrade bostadshus och ekonomibyggnader som är förhållandevis oförändrade sedan åtminstone 1800-talet.

Särskilt i den västra delen av byn är helheten påtagligt ålderdomlig med flera gårdar där såväl bostadshus som äldre ekonomibyggnader bibehållits. Äldre timrade bostadshus och ekonomibyggnader är en omistlig källa till kunskap och förståelse om timmerhuskulturen i Leksand och har därför särskilt kulturvärde. Värdet förstärks av att de ålderdomliga byggnaderna utgör en väsentlig beståndsdel i Leksandsbygdens bebyggelsekaraktär, och ofta är uppförda med en enastående hantverksmässig och utformningsmässig kvalitet. I den östra byklungan finns flera vinkelhus och korsplanshus från tiden kring sekelskiftet år 1900. Dessa byggnader, som sannolikt också har knuttimrad stomme är särskilt värdefulla eftersom de kan berätta om hur timmerhuskulturen förändrades mot slutet av 1800-talet. Byggnaderna är dessutom ofta uppförda med hög utformningsmässig kvalitet.

Värden/var varsam med:

• Att husen är byggda i trä eller knuttimrade, samt att de äldre husen ofta har en genomgående enkel karaktär utan onödiga utsmyckningar.
  
• Välbevarade bostadshus från innan 1930 i form av enkelstugor, parstugor, sidokammarstugor, korsplanshus, salsbyggnader och vinkelhus. Några särskilt värdefulla exempel finns på fastigheterna Rältlindor 12:3, Rältlindor 7:8, Rältlindor 4:7, Rältlindor 7:2, Rältlindor 5:11, Rältlindor 5:12, Rältlindor 2:5, Rältlindor 8:10, Rältlindor 8:11, Rältlindor 2:12 och Rältlindor 13:3. Värdebärande egenskaper är byggnadernas: befintliga timmerstommar; långsmala eller rektangulära form; blottlagda timmerstommar; befintliga stående locklistpaneler och liggande spontpaneler i trä; befintlig fönstersättning; befintliga fönsterkarmar; befintliga fönsterbågar i trä med fasta spröjs av trä eller bly tillkomna innan 1950; befintliga fönsterrutor tillkomna innan 1950; profilerade fönsteröverstycken; dekorativa gavelfönster; befintliga dörrar, farstukvistar och långbroar; lövsågade eller profilsågade detaljer på farstukvistar; dekorerade taktassar; grundmurar med synlig natursten. Stommen och formen på alla de bostadshus som uppförts innan 1930 men därefter väsentligen förändrats är värdefulla.
  
• Samtliga knuttimrade ekonomibyggnader – djurhus, förvaringshus och verkshus uppförda innan 1930. Äldre knuttimrade ekonomibyggnader är en omistlig beståndsdel i byarnas karaktär och bör inte flyttas, rivas eller väsentligen förändras. Några särskilt värdefulla exempel på sådana byggnader finns på fastigheterna Rältlindor 12:3, Rältlindor 3:9, Rältlindor 7:8, Rältlindor 7:7, Rältlindor 6:17, Rältlindor 4:5, Rältlindor 4:7, Rältlindor 7:2, Rältlindor 5:10, Rältlindor 5:11, Rältlindor 5:12, Rältlindor 2:5, Rältlindor 8:10, Rältlindor 8:11, Rältlindor 2:12 och Rältlindor 13:3.
  
• Samtliga timrade byggnader längs Rältaån, däribland tvättstugor, dammbyggnader och verksbyggnader tillhörande Lindors bruk.
  
• Samtliga lador på Sjöbotten. Byggnaderna är omistliga för odlingslandskapets karaktär och förståelsen för hur landskapet nyttjats och brukats i äldre tider, samt hur timmerhuskulturens månghussystem innefattade byggnader även utanför gårdstunen.

Även om de äldre husen i Leksand är unika och i sina detaljer bär många olikheter som gör varje gård speciell, finns flera gemensamma nämnare som starkt påverkar bebyggelsens karaktär. Ofta framträder bebyggelsen som ett gytter av tätt placerade röda hus med likartad storlek och form. Det är denna karaktär som kanske starkast kännetecknar byarna, och de aspekter av bebyggelsen som bidrar till denna karaktär är därför särskilt värdefulla. Nästan alla hus i de äldre byklungorna är låga - sällan högre än två hela våningar. Många byggnader har dessutom en långsmal form eller bildar tillsammans långsmala längor som ingår i olika kringbyggda former. De flesta byggnaderna har också sadeltak med tegeltäckning. Att de flesta husen är färgade med falu rödfärg eller omålade i trä är också mycket viktigt för byarnas generella karaktär. Den faluröda färgen har dessutom historisk betydelse, då den präglat byarna i Övre Dalarna och Leksand sedan åtminstone 1800-talets senare hälft. Beträffande vita detaljer i form av exempelvis fönster, fönsterfoder, vindskivor och knutbrädor är detta värdefullt där det förekommer, eftersom även detta är en påtaglig beståndsdel i byns karaktär.

Värden/var varsam med:

• Den sammanhållna byggnadshöjden om högst två hela våningar.
  
• Att byggnaderna har en långsmal form, eller bildar långsmala enheter som tillsammans bildar kringbyggdhet. I Rältlindor finns även många bostadshus som har en vinkelform eller rektangulär form snarare än långsmal grundform. Även dessa byggnader är värdefulla för byns generella karaktär.
  
• Att byklungorna är tätt bebyggda, och att husen står tätt intill varandra.
  
• Tegel som takmaterial, i synnerhet befintliga enkupiga och tvåkupiga tegeltak.
  
• Den enhetligt förekommande ofärgade eller faluröda färgen. Avstå från att rödmåla naturligt grånade timmerhus. Dessa byggnader har en egen karaktär som i sig är värdefull, och som samspelar väl med sin omgivning även utan rödfärg.
  
• Vitmålade detaljer så som fönster, fönsterfoder, fönsteröverstycken, knutbrädor och vindskivor där de redan förekommer. Undvik att måla andra detaljer än fönster och fönsterfoder vita på äldre ekonomibyggnader, eftersom detta ej förekommit i någon större utsträckning historiskt.

I Rältlindor är de flesta av de äldre gårdarna kringbyggda på två eller tre sidor. De kringbyggda gårdarna återspeglar hur bebyggelsen vanligen ordnades i det äldre bondesamhället i Dalarna. Den kringbyggda gårdsformen började förekomma mot slutet av medeltiden, och utvecklades sedan mot den fyrkantiga kringbyggda form som dominerade helt i Leksand under större delen av 1700- och 1800-talen. Traditionen med den kringbyggda gården uppstod sannolikt i syfte att skydda gårdstunet från väder och omgivning. Många gårdar som tidigare varit helt kringbyggda gårdar kom på grund av sociala och ekonomiska förändringar att utglesas från och med det sena 1800-talet. Så är även fallet i Rältlindor, inga helt fyrkantsbyggda gårdar kvarstår. Orsakerna till förändringen är flera. Det blev bland annat vanligt att funktioner som tidigare haft enskilda byggnader ersattes av större ladugårdskomplex med tegeldel. Den täta och slutna karaktären kvarlever dock i många byar, och utgör en värdefull och tydlig karaktär som är miljöskapande och trivsam. Kringbyggdhet är dessutom typiskt för Leksand och Övre Dalarna.

Värden/var varsam med:

• Byggnader som bidrar till kringbyggda gårdstun. Oavsett ålder bör sådana byggnader inte rivas eller flyttas. Byggnader som är placerade med fasader mot en bygata bör hanteras särskilt varsamt, eftersom sådana byggnader påverkar hela byns karaktär. Särskilt värdefulla är de gårdar som är kringbyggda på tre sidor och sluter sig mot omgivningen. Några nämnvärda exempel finns på fastigheterna Rältlindor 2:5, Rältlindor 5:11 tillsammans med Rältlindor 5:12, Rältlindor 6:17, Rältlindor 4:5, Rältlindor 12:3 och Rältlindor 7:7.
  
• Områden där byggnaderna sluter sig tätt om omgivningen och områden där byggnaderna står nära gaturummet och bildar täta och slutna bygaturum.
  
• Portlider och dörrar som leder in till gårdstunen.

Under 1800-talet kom den industrimässiga sågindustrin att erbjuda billigare sågade trävaror, något som i hög utsträckning kom att påverka Övre Dalarnas byggnadskultur. I Leksandsbyarna ledde utvecklingen bland annat till att det blev vanligare med exempelvis utsmyckade farstukvistar och på sikt även trähusbyggande med nya tekniker. I vissa byar sammanföll den ökade tillgången på sågade trävaror med ett ökat relativt välstånd, och i vissa av byarna tillkom i samband med detta nya större manbyggnader i form av exempelvis korsplanshus eller salsbyggnader, något som tidigare varit ovanligt i Leksand. I Rältlindor finns flera goda exempel på snickarglädje. Lindors Bruks manbyggnad är exempelvis rikt dekorerad med sågade trävaror i »schweizerstil«, vilket var vanligt bland annat under 1860-talet, när byggnaden uppfördes. Stilen hämtade inspiration från de rikt dekorerade trä- och korsvirkesvillor som återfinns i alperna, därav namnet. Det förekommer även flera byggnader med fasad i liggande och stående spontpanel, några avancerade farstukvistar samt ett antal korsplanshus och salsbyggnader sannolikt uppförda under det sena 1800-talet eller kring sekelskiftet år 1900. Hus med detaljer i snickarglädjestil och/eller med spontpanel kan tydligt berätta om hur 1800-talets sågverksindustri kom att erbjuda nya materiallösningar och möjligheter till dekorering. Vidare kan sådana detaljer erbjuda förståelse för bredare berättelser om samhällsförändringar i Leksandsbygden under 1800-talet, vilket är värdefullt. Detaljer i snickarglädje dessutom ofta höga materialmässiga och utformningsmässiga kvalitet vilket är mycket värdefullt.

Värden/var varsam med:

• Manbyggnaden på Lindors bruk i sin helhet. Byggnadens form och storlek som är stiltypisk för den alpinspirerade Schweizerstil som förekom under bland annat 1860-talet. Byggnadens befintliga spetsbågsspröjsade och krysspröjsade fönster, utkragade fönsteromfattningar, spegeldörrar, dörromfattningar och överlufter, fasadutformning med liggande och stående fasspontad panel, befintligt takutsprång, dekorerade vindskivor och taksparrar samt svarvade stödpelare till tak­sparrar, spetsvinkliga stuprör och byggnadens färgsättning, faluröd med vita detaljer och ytterdörrar i guldockra.
  
• Befintliga fasader med liggande och stående spontpanel. Förhållandet mellan stående och liggande element i fasadkompositionen.
  
• Befintliga farstukvistar i snickarglädjestil, med profilsågade detaljer, komplicerade fönster och spegeldörrar.
  
• Befintliga profilsågade och lövsågade fasaddetaljer.
  
• Befintliga äldre träfönster på byggnader uppförda under perioden 1870–1910: befintlig fönstersättning; befintliga fönsterkarmar; befintliga fönsterbågar i trä med fasta spröjs av trä eller bly tillkomna innan 1950; befintliga fönsterrutor tillkomna innan 1950; profilerade fönsteröverstycken; dekorativa gavelfönster; befintliga fönsteromfattningar utförda i slätputs.
  
• Befintlig karaktär på tak och takutsprång beträffande byggnader uppförda under perioden 1870–1910 – befintliga paneler, taktassar och stuprör. Befintliga en- eller tvåkupiga tegeltak, befintliga takformer - sadeltak och valmade sadeltak. Befintliga skorstenar i tegel.
  
• Särskilt värdefulla exempel på byggnader med detaljer i snickarglädjestil finns bland annat på fastigheterna Rältlindor 4:7, Rältlindor 7:2, Rältlindor 5:11.

Sydöst om den östra byklungan samt på åsen norr om den västra finns flera timmerhus som uppförts i sin nuvarande form under perioden 1930-1980. Särskilt många exempel finns i den sydöstra delen av byn i form av sommarnöjen och ett par timmervillor från perioden. Vissa av husen är helt eller delvis återbrukade äldre timmerstommar, bland annat i form av härbren, andra är tillkomna i sin helhet under perioden. Byggnaderna har ett kulturvärde eftersom de kan berätta en för Leksandsbygden speciell berättelse om hur industrisamhällets bebyggelse och stiltypisk modernism ibland kunde anpassas till lokala förhållanden och traditioner. Intressanta exempel finns på fastigheterna Rältlindor 2:7, Rältlindor 6:7, Rältlindor 2:6, Rältlindor 3:11, Rältlindor 13:4 och Rältlindor 4:4.

Värden/var varsam med:

• Byggnadernas befintliga stomme, form, volym och storlek.
  
• Befintlig fasadutformning om det är blottlagd timmerstomme eller locklistpanel.
  
• Befintlig färgsättning beträffande fasader och detaljer.
  
• Befintlig takform, befintliga tegelskorstenar, befintlig utformning beträffande takmaterial om det är en- eller tvåkupigt taktegel.
  
• Befintliga utformning beträffande tvålufts träfönster tillkomna innan 1980. Befintliga fönster med trä- eller blyspröjs. Befintliga äldre fönsteromfattningar.
  
• Befintlig utformning beträffande farstukvistar. Befintliga farstukvistar med profilsågade eller svarvade hörnstolpar och sadeltak.
  
• Befintliga utformning beträffande ytterdörrar och garageportar tillkomna innan 1980.
  
• Befintliga snickrade trädörrar med exempelvis rombmönster eller karosseripanel.

I byarna vid Sjöbotten transformatorstationer av typen »Dalkulla«. Transformatorstationer av det slaget är värdefulla eftersom de är tydligt anpassade till karaktären i byarna, och kan berätta om hur bland annat ny teknologi genom varsam utformning kunde anpassas till den ålderdomliga helhetskaraktären i byarna under exempelvis 1900-talet.

Värden/var varsam med:

• Transformatorstationerna i sin helhet.

Sydöst om den västra byklungan, kring Rältaån, finns bruksbebyggelse tillhörande Lindors bruk. Lindors bruk grundades för första gången på 1840-talet i och med anläggandet av en liesmedja. Bakom företaget stod överste Fredrik Söderhjelm på Dalregementet, som fick privilegier för att starta ett manufakturverk 1841. 1849 kom vidare privilegier för att anlägga ett stångjärnverk. 1850 uppfördes en första mangårdsbyggnad tillhörande bruket. Byggnaden låg närmare byn och bortflyttades 1890. Den nuvarande manbyggnaden på bruket, i Schweizerstil som beskrivet ovan, byggdes på 1860-talet och står kvar på den plats där den ursprungligen byggdes. Byggnaden uppfördes av grosshandlaren Bergman Nilsson från Stockholm, som låtit köpa bruket 1860. Nästan 20 år senare, 1877, hade bruket åter bytt ägare till B H Alstermark. Industriutrustningen innefattade då en stångjärnshammare med härd och fyra spikhammare. Den huvudsakliga produktionen var inriktad på spik, som såldes till bland annat Norge och Stockholm. Vid sidan bedrev bruket även en kvarn och småskalig jordbruksverksamhet. I början av 1890-talet återupplivades liesmedjan av en Brändström, som efterföljdes av sin svärson Lars Tiger som tidigare varit vid Långö liebruk i Älvdalen. De så kallade Tigerliarna var uppskattade och berömda under den tiden då de tillverkades. 1917 bildades Aktiebolaget Lindors Bruk och från denna tid och särskilt under 1920-talet tillverkades endast liar i Rältlindor. Bakom produktionen stod sju smeder och två drängpojkar som med moderniserade metoder tillverkade en mängd liemodeller från olika geografiska områden. Det rörde sig bland annat om Härnösandsliar, Hedemoraliar, Skåneliar samt modeller av norska, danska, finska och ryska liar. Verksamheten nedlades mot början av 1930-talet, men följande byggnader kvarstår än idag: smedja, sliperi, manbyggnad och kvarn, samt även några övriga mindre ekonomibyggnader.

Bruksanläggningen kan berätta mycket om industrialiseringen i Sverige och om industrisamhällets förhållandevis lilla påverkan på byarna i Leksand. En stångjärnshammare är en enhet i järnförädlingsprocessen. Efter att järnmalm upptagits ur jorden, exempelvis vid gruvorna i Ål, transporterades malmen till en hytta och förädlades till tackjärn. Tackjärnet kunde i sin tur omvandlas till stångjärn, som var renare från kol och gick till skillnad från tackjärn att smida med. De olika produktionsenheterna gruva, hytta och hammare placerades på olika platser i landskapet, något som idag kan tyckas opraktiskt. Anledningen var ofta att samtliga av dessa verksamheter var beroende av en rik tillgång på skog som kunde användas som bränsle i de olika verksamheterna. Hammare var dessutom beroende av vattenkraft och placerades därför nära vattendrag så som Rältaån. Fram tills 1800-talets senare hälft bestod järnproduktionen i Sverige och Dalarna av en mängd små bruk runt om i landskapet. Genom mer effektiva metoder för järntillverkning kom emellertid produktionen från och med 1800-talets mitt att i allt högre grad förläggas till stora järnverk så som Domnarvet i nuvarande Borlänge. I och med detta avtog eller förändrades verksamheten på de mindre bruken. Berättelsen återspeglas tydlig i Lindors Bruk, som till en början innefattade en mindre stångjärnshammare, men senare omvandlades till ett specialiserat liebruk där en färdig produkt tillverkades och såldes vidare ut i världen. Miljön är ovanlig i Leksand men återspeglar tydligt ovanstående berättelse och har därför i sin helhet särskilt kulturvärde.

Värden/var varsam med:

• Manbyggnaden i sin helhet (se mer under »Snickarglädje och panelarkitektur« ovan).
  
• Ekonomibyggnadernas befintliga stommar, former, volymer och storlekar.
  
• Befintlig fasadutformning om det är blottlagd timmerstomme eller locklistpanel.
  
• Befintlig färgsättning beträffande fasader och detaljer.
  
• Befintlig takform, befintliga tegelskorstenar, befintlig utformning beträffande takmaterial om det är en- eller tvåkupigt taktegel.
  
• Befintliga utformning beträffande fönster och dörrar. Befintliga äldre fönsteromfattningar.
• Befintligt rosettfönster på kvarnbyggnaden.
  
• Befintlig utformning beträffande farstukvistar och entrépartier.
  
• Befintliga utformning beträffande ytterdörrar och portar.
  
• Befintlig kvarvarande industriteknisk utrustning så som kvarnhjul, vattenrännor, härdar och så vidare.