Kråkbodarna

Byarna som helhet, i synnerhet med avseende på bebyggelsens utbredning och samspelet mellan bebyggelse och odlingsmark kan berätta en mångfald av berättelser om livet i Dalarna och Leksand innan industrisamhällets genombrott på landsbygden. I det äldre bondesamhället, här menat som det av jordägande bönder dominerade samhälle som föregick industrisamhället på många platser i Dalarna, uppdelades av tradition såväl jord som byggnader mellan alla syskon i en syskonskara vid arvskifte. I Leksand och Övre Dalarna var de flesta därför småbrukare med egen gård och egen jord, något som är annorlunda gentemot många andra delar av Sverige, där en mindre andel av befolkningen faktiskt ägde jord. När befolkningen ökade, särskilt från och med 1700-talet, splittrades odlingsmarken i komplexa ägofigurer. Något som på sikt ledde till ett jordbruk med minskade marginaler och större känslighet för missväxt. Detta tvingade delar av befolkningen på arbetsvandringar med bisysslor, och gav upphov till bland annat ett utpräglat fäbodbruk. Den odlingsmark som fanns var livsviktig ekonomiskt, men även av stor social betydelse. Att ärva och äga jord ansågs mycket viktigt, och medförde viktiga demokratiska rättigheter och möjligheter, bland annat till att bedriva fäbodbruk och att ha rösträtt i sockenstämman.

Det finns specifika företeelser i landskapet i och kring byn som berättar om det äldre bondesamhället. Djurhållningen var förr en förutsättning för livsuppehället. Hur många djur man kunde hålla berodde på tillgången av bete och vinterfoder. Antalet djur styrde i sin tur, före konstgödningens tid, hur stor åkerareal man kunde hålla. Det rådde därför stor konkurrens om slåtter och bete och i stort sett all tillgänglig gräsmark utnyttjades för slåtter medan sämre mark brukades till bete. Hackslogar kallades de stenbundna fastmarker som inte var lämpliga att odla upp men som ändå gav tillräckligt så det var värt att slå. Förbättring av slåttermarkerna utfördes i den mån det var möjligt och man kan se spår av stenröjning. Den årliga slåttern skapade en mager mark som sällan eller aldrig fick tillskott av gödning och därmed gavs förutsättningar för en stor mångfald av växter, insekter och svamp. Varje liten rest av denna naturtyp är värd att förvalta då de ofta hyser hotade arter.

Idag har slåttermarken till stor del växt igen och en liten del har röjts upp till åker. I det som tidigare var öppen mark, åker och äng kan man idag ändå finna spåren av odlarmödan i form av rösen, åkerkanter, beskurna träd men även i själva artsammansättningen. I och runt byarna fanns förr stora arealer slåttermark men med dagens jordbruk är de nästan helt försvunna. De som finns kvar är därför värdefulla att värna.

För att dryga ut vinterfodret till djuren repades löven av träd eller så skars riset av från träd som rönn, sälg och björk. För att underlätta för löv- och risskörd beskars träden, hamlades, på den höj som var lämplig. Lövfoderträden har kunnat bli mycket grova och gamla och är hemvist för en mångfald av arter. De kan kännas igen genom sin speciella form där grenarna ofta kapades mer än två meter över mark dit djuren inte nådde och det finns en tydlig hamlingszon med grenskott och knölar på stam och huvudgrenar.

Det var inte ovanligt att man planterade vårdträd på gårdarna. Det var ofta ädellövträd, som lönn, lind, alm, ek eller ask. Vårdträden skulle i äldre folktro beskydda gårdens invånare men kan även ha planterats för att exempelvis markera ett barns födelse.

Om fruktträd vårdas på rätt sätt kan de bli gamla och de kan vara värdefulla karaktärsskapare på gårdarna. Alléer, som kan vara enkelradiga eller dubbelradiga, förknippas ofta med högreståndsmiljöer, vilket det är knappt med i Leksands bymiljöer, men de kan även ha planterats längs vägarna för att ge vindskydd och skugga. De kan också ha använts för lövtäkt.

Från Molnbyggens strand i öster och som en hästsko söder om den äldre bebyggelsen till Kråkbodarna löper ett område med fortfarande öppen och välhävdad betes- och odlingsmark. Odlingsmarken har stor och öppen karaktär utan särskilt många rösen, dock har enstaka fritidshus tillkommit på äldre odlingsmark vid sjön. Kvarvarande öppna och hävdade betes- och odlingslandskap vid Kråkbodarna är mycket betydelsefulla för förståelsen kring de sociala och ekonomiska förhållanden som präglade livet i byn i äldre tider och har därför mycket höga kulturvärden. Att jordbrukslandskapen hålls öppna och hävdade är mycket viktigt för byns karaktär. Vidare återspeglar den fortfarande öppna och hävdade marken tillsammans med gårdarna åtminstone till viss del platsens betydelse som hemfäbod med åker i äldre tider. I Leksand var fäbodväsendet uppbyggt enligt ett komplext system med många olika typer av fäbodgårdar på varierande avstånd från hemgården. Det finns belägg för att åtminstone en av fäbodgårdarna i Kråkbodarna var hemfäbodgård till Jobsgården i Yttermo. Till hemfäbodgårdar hörde vanligen slog- och odlingsmark, varför det öppna och hävdade landskapet tillsammans med de äldre gårdarna är viktigt för förståelsen av detta sammanhang.

Värden/var varsam med:

• Öppen och hävdad betes- och odlingsmark.
  
• Synbara historiska gränser mellan olika inägor.

Bebyggelsens tillkomst och utveckling hänger samman med hur landskapets resurser kunde nyttjas. Just jordbruksmarken dikterade ofta hur gårdarna placerades i byn. Historiskt placerades många gårdar antingen i skogsbryn eller på karga höjdlägen mitt i odlingslandskapet. Detta beror på att sådana platser inte var lika användbara som odlingsmark. Gårdarnas placering i landskapet konstituerade sedan framväxten och utvecklingen av byns karaktär. Att den ålderdomliga karaktären med täta och dynamiskt framvuxna byar levt kvar så tydligt i Leksand beror på att 1700- och 1800-talens skiftesreformer påverkade byarna annorlunda här, än i övriga Sverige.

I Kråkbodarna är de äldre gårdarna belägna längs den genomlöpande byvägen, i huvudsak mellan en hol med skogsmark i norr och det öppna och hävdade betes- och odlingslandskapen i söder och öster. Bystrukturen med avseende på den äldre bebyggelsens läge invid bygatan är typisk för Leksand och Övre Dalarna och bedöms ha ett kulturvärde.

Värden/var varsam med:

• Bebyggelsens organiskt framvuxna karaktär med äldre gårdar längs en genomlöpande byväg mellan skogsmark och odlingsmark. Att de äldre gårdarna i huvudsak är belägna på impediment mellan skogsmark och jordbruksmark.

Från medeltiden och fram till 1900-talet knuttimrades de flesta byggnaderna i Övre Dalarna. Timmerhuskulturen präglas av månghussystemet. Istället för att bygga få och stora byggnader uppfördes många små och funktionsspecifika timmerbyggnader. Det fanns många sociala och praktiska fördelar med detta. De små byggnaderna var lätta att dela upp och flytta vid arvskifte. Råvaran fanns tillgänglig i överflöd. De flesta timmerhusen kan uppdelas i kategorierna bostadshus, djurhus, förvaringshus och verkshus.

Timmerhusen i Leksand och Övre Dalarna kännetecknas av utformningsmässig enkelhet, högkvalitativt virke och mycket gott hantverksutförande. De flesta husen byggdes av bönder efter gårdens behov, och med tiden utvecklades stor skicklighet i byggandet. Den stora skickligheten ledde till att timringskonsten också utvecklades till en viktig inkomstkälla för de »träkloka« Leksandsbor som begav sig på utsocknes arbetsvandringar. De ålderdomliga timmerhusen är idag en omistlig beståndsdel i vad som gör Leksands byar till speciella och trivsamma livsmiljöer. Här syns det att människor levt under mycket lång tid. Timmerhusen är byggda med omsorg i en lokal tradition som utvecklats och använts under flera hundra år, fram tills industrialismens intåg, mot 1800-talets slut och kring sekelskiftet år 1900.

Även om de flesta av de äldre gårdarna i byn genomgått betydande förändringar från och med det sena 1800-talet återstår fortfarande vissa äldre timrade bostadshus och ekonomibyggnader. Timmerhusen återspeglar hur bebyggelsen vanligen ordnades i det äldre bondesamhället i Leksand och är en omistlig källa till kunskap och förståelse om timmerhuskulturen i Leksand. På grund av detta bedöms samtliga äldre timmerhus ha särskilt kulturvärde. Värdet förstärks av att de ålderdomliga byggnaderna utgör en väsentlig beståndsdel i Leksandsbygdens bebyggelsekaraktär, och ofta är uppförda med en enastående hantverksmässig och utformningsmässig kvalitet.

Värden/var varsam med:

• Att husen är byggda i trä eller knuttimrade, samt att de äldre husen ofta har en genomgående enkel karaktär utan onödiga utsmyckningar.
  
• De knuttimrade bostadshus som finns på fastigheterna Yttermo 33:36, Yttermo 33:24 och Yttermo 33:17. Värdebärande egenskaper är: befintliga timmerstommar; långsmala eller rektangulära form; blottlagda timmerstommar; befintliga stående locklistpaneler eller stående och liggande fasspontpaneler i trä; befintlig fönstersättning; befintliga fönsterkarmar; befintliga fönsterbågar i trä med fasta spröjs av trä eller bly tillkomna innan 1950; befintliga fönsterrutor tillkomna innan 1950; befintliga dörrar; befintliga äldre farstukvistar med tillhörande fönster samt lövsågade eller kontursågade detaljer; befintlig utformning beträffande tegeltak, befintliga skorstenar i tegel; befintliga skarpvinkliga stuprör; grundmurar med synlig natursten; befintlig färgsättning beträffande detaljer såväl som helhet. Stommen och formen på alla de bostadshus som uppförts innan 1930 men därefter väsentligen förändrats är värdefulla.
  
• Samtliga knuttimrade ekonomibyggnader – djurhus, förvaringshus och verkshus uppförda innan 1930. Äldre knuttimrade ekonomibyggnader är en omistlig beståndsdel i byarnas karaktär och bör inte flyttas, rivas eller väsentligen förändras.
  
• Längor om två eller fler timrade ekonomibyggnader som står i kringbyggda gårdsformer är särskilt värdefulla. Särskilt framträdande bland dessa är den tvättstuga eller smedja samt de två härbren som finns längs byvägen, varav ett (på fastigheten Yttermo 33:23) har laggtak och kan vara mycket gammalt. På fastigheten Yttermo 33:36 norr om byvägen finns dessutom ett ålderdomligt timrat fäjs samt en äldre timrad smedja som är mycket framträdande.

Även om de äldre husen i Leksandsbygden är unika och i sina detaljer bär många olikheter som gör varje gård speciell, finns flera gemensamma nämnare som starkt påverkar bebyggelsens karaktär. Ofta framträder bebyggelsen som ett gytter av tätt placerade faluröda hus med likartad storlek och form. Det är denna karaktär som kanske starkast kännetecknar byarna, och de aspekter av bebyggelsen som bidrar till denna karaktär är därför särskilt värdefulla. Nästan alla hus i de äldre byklungorna är låga - sällan högre än två hela våningar. Många byggnader har dessutom en långsmal form eller bildar tillsammans långsmala längor som ingår i olika kringbyggda former. De flesta byggnaderna har också sadeltak med tegeltäckning. Att de flesta husen är färgade med falu rödfärg eller omålade i trä är också mycket viktigt för byarnas generella karaktär. Den faluröda färgen har dessutom historisk betydelse, då den präglat byarna i Övre Dalarna och Leksand sedan åtminstone 1800-talets senare hälft. Beträffande vita detaljer i form av exempelvis fönster, fönsterfoder, vindskivor och knutbrädor är detta värdefullt där det förekommer, eftersom även detta är en påtaglig beståndsdel i byns karaktär.

Värden/var varsam med:

• Den sammanhållna byggnadshöjden om högst två hela våningar.
  
• Att byggnaderna har en långsmal form, eller bildar långsmala enheter som tillsammans bildar kringbyggdhet.
  
• Tegel som takmaterial, i synnerhet befintliga enkupiga och tvåkupiga tegeltak.
  
• Den enhetligt förekommande ofärgade eller faluröda färgen. Avstå från att rödmåla naturligt grånade timmerhus. Dessa byggnader har en egen karaktär som i sig är värdefull, och som samspelar väl med sin omgivning även utan rödfärg.
  
• Vitmålade detaljer så som fönster, fönsterfoder, fönsteröverstycken, knutbrädor och vindskivor där de redan förekommer. Undvik att måla andra detaljer än fönster och fönsterfoder vita på äldre ekonomibyggnader, eftersom detta ej förekommit i någon större utsträckning historiskt.

I Kråkbodarna finns en gård som är fyrkantsbyggd, dock ej med intakt månghussystem. Gården är belägen på fastigheten Yttermo 33:36. De flesta av de äldre gårdarna har trots förändringar under den senare delen av 1800-talet kringbyggd form, vilket antyder hur bebyggelsen vanligen ordnades i Leksand i äldre tider. De kringbyggda gårdarna bedöms ha kulturvärden och den fyrkantsbyggda gården särskilt kulturvärde. Den täta och slutna karaktären som bildas av de slutna gårdstunen är miljöskapande och trivsam, vilket bidrar till värdet. Traditionen med den kringbyggda gården uppstod sannolikt i syfte att skydda gårdstunet från väder och omgivning.

Värden/var varsam med:

• Byggnader som bidrar till kringbyggda gårdstun. Oavsett ålder bör sådana byggnader inte rivas eller flyttas. Byggnader som är placerade med fasader mot en bygata bör hanteras särskilt varsamt, eftersom sådana byggnader påverkar hela byns karaktär.
  
• Portlider och dörrar som leder in till gårdstunen.

Under 1800-talet kom den industrimässiga sågindustrin att erbjuda billigare sågade trävaror, något som i hög utsträckning kom att påverka Övre Dalarnas byggnadskultur. I Leksandsbyarna ledde utvecklingen bland annat till att det blev vanligare med exempelvis utsmyckade farstukvistar och på sikt även trähusbyggande med nya tekniker. I vissa byar sammanföll den ökade tillgången på sågade trävaror med ett ökat relativt välstånd. I vissa av byarna tillkom i samband med detta nya större manbyggnader i form av exempelvis korsplanshus samt nya och större ekonomibyggnader för djurhållning och jordbruk. De flesta av de äldre gårdarna i Kråkbodarna uppvisar tydliga spår av förändring till följd av det sena 1800-talets välståndsökning. På flera äldre gårdar finns exempelvis ladugårdsanläggningar med tegeldel som sannolikt uppförts under det sena 1800-talet eller tidigt 1900-tal. Det förekommer även att äldre timmerhus inkorporerats i sådana längor och därigenom bevarats. På åtminstone tre av byns gårdar: Yttermo 33:37, Yttermo 33:36 och Yttermo 33:17 finns dessutom bevarade bostadshus från tidsperioden. På dessa gårdar samt den gård som finns på fastigheten Yttermo 33:22 finns också ladugårdar av det slag som ovan beskrivits. De byggnader av sen 1800-talskaraktär som finns på ovanstående fyra fastigheter kan berätta om viktiga samhällsförändringar som inträffade i Leksandsbygden under 1800-talet senare hälft, och bedöms därför ha kulturvärden.

Värden/var varsam med:

• Byggnadernas befintliga form, volym, takform och takvinkel.
  
• Befintlig utformning beträffande vindskivor, skarpvinkliga stuprör samt enkupiga- eller tvåkupiga lertegeltak på bostadshus. Befintliga skorstenar.
  
• Befintlig utformning beträffande fasader med liggande och stående fasspontpanel, stående slätpanel samt locklistpanel. Förhållandet mellan stående och liggande element i fasadkompositionen. Befintliga slätputsfasader. Befintliga tegelmurar och gjutmurar på ladugårdsanläggningar.
  
• Byggnadernas befintliga faluröda färgsättning.
  
• Befintliga profilsågade och lövsågade fasaddetaljer i form av exempelvis listverk och vindskivor, fönsteromfattningar och dekorerade taktassar.
  
• Befintliga äldre träfönster: befintliga fönsterkarmar; befintliga fönsterbågar i trä med fasta spröjs av trä eller bly tillkomna innan 1950; befintliga fönsterrutor tillkomna innan 1950; fönsteromfattningar; profilerade fönsteröverstycken; dekorativa gavelfönster.
  
• Befintliga välbevarade äldre ytterdörrar samt farstukvistar och glasverandor där de förekommer.

Under 1800-talet nådde industrialiseringen Dalarna. Efter hand ersattes böndernas timmerhusbyggande av nya tekniker, och timringskonsten kom istället att ägnas åt konstnärers och förmögna stadsbors sommarnöjen. Från mitten av 1900-talet återuppväcktes timmerhusbyggandet genom en medveten satsning. Särskilda timmerhusföretag etablerades och byggde timmervillor åt vanligt folk. Det blev även vanligt med fritidshus av timmer, ofta i fjällen eller i stugbyar. De timmerhus som uppfördes från och med 1900-talets mitt var ofta formgivna med inspiration från stiltypiskt modernistiska villor från samma period. Sådant som form, storlek, takvinkel och planlösning liknade ofta utformningen på andra samtida småhus. Det finns bland annat exempel på timrade suterränghus, något som annars starkt förknippas med 1960- och 1970-talens industrimässiga byggnadskultur. Det förekom även, om än inte alltid, att byggnaderna försågs med detaljer som anspelade på nationalromantiken och idéer om det äldre bondesamhället. På vissa hus förekommer exempelvis fantasifullt tilltagna allmogedetaljer så som fönsterluckor, stora och små blyspröjsade fönster med färgat antikglas, kronskorstenar och farstukvistar med rosmålningsmotiv i triangelfälten och svarvade hörnstolpar. Andra detaljer som tillhör dessa timmerhus är trägärdesgårdar i fäbodstil och gårdsportaler med stolpar i rot. I Kråkbodarna finns flera exempel på timmerhus som uppfördes under den moderna epoken 1930–1980, både i form av småhus och fritidshus. På fastigheterna Yttermo 33:26 och Yttermo 33:27 finns särskilt välbehållna exempel som bedöms ha kulturvärden. Detta eftersom byggnaderna är karaktäristiska för Leksandsbygden och på ett tydligt vis kan berätta om hur nya byggnader anpassades till den lokala byggnadstraditionen även i en tid som annars brukar karaktäriseras som hänsynslös i förhållande till lokala särdrag och traditioner inom byggnadskulturen.

Värden/var varsam med:

• Byggnadernas befintliga stomme och färgsättning beträffande helhet såväl som detaljer.
• Befintliga lertegeltak samt skorstenar i tegel.
• Befintliga fönster.
• Befintliga trädörrar och sidolufter.
• Befintliga farstukvistar. Profilsågade hörnbrädor på farstukvistar.
• Timmer- och rotvirkesportaler samt gärdesgårdar.